söndag 19 december 2010

Anders tipsar om film!

Denna gång tänkte jag pröva något nytt, nämligen att tipsa kort om några filmer som jag nyligen sett istället för att skriva ett långt inlägg om en film(kommer självklart att återgå till det senare i bloggen). Vi börjar direkt då!

Willy Wonka and the Chocolate Factory

Årtal: 1971
Längd: 96 min
Regissör: Mel Stuart
Genre: Komedi, Fa
miljefilm, Musikal








Många har säkert sett Tim Burtons version av "Charlie and the Chocolate Factory" från 2005 baserad på barnboken med samma namn av Roald Dahl, men kan tänka mig att den här versionen från 1971 med Gene Wilder som Willy Wonka istället för Johnny Depp är lite mindre känd i dagens läge. Själv såg jag Tim Burtons film när den kom, och såg denna ganska nyligen och måste säga att jag gillar den här mer. Jag älskar Burtons filmer, men Chokladfabriken är inte en av de bättre han gjort.

För er som inte sett någon version av berättelsen, så handlar den om den unge fattiga pojken Charlie som bor tillsammans med sin mor och sina gamla och trötta mor och farföräldrar. I staden han bor finns Willy Wonkas världskända chokladfabrik där ingen någonsin varken kommit in eller för den delen ut. En dag utannonseras det att det finns fem guldbiljetter i hela världen, som ger dig chansen att få en guidad tur genom chokladfabriken av ingen mindre än Willy Wonka själv. Charlie önskar mest av allt i världen att få en biljett, vilken han till slut får och får därmed komma in i den mystiska fabriken. Väl där inne händer en massa konstiga och fantasiska saker!

Gene Wilder är fantastisk som Willy Wonka, med en underliggande charm och flummigt skådespel. Innan jag såg en här så tyckte jag att Johnny Depp var klockren som Willy Wonka, men jag tror att jag föredrar Wilder som är mycket mysigare och inte heller lika utflippad som Depp. Filmen i
sig har inte den mest djupa och komplexa handlingen som finns, men den här filmen gillar jag för att den är mysig och sådär fantasirik och häftig som vissa filmer kan vara. Den innehåller några helt galna scener, men det är en del av paketet som gör filmen bra.
Det är några musikikalssånger med i filmen, några som tyvärr känns lite överflödiga medan framförallt sången "Pure Imagination" som Gene Wilder sjunger är en bidragande mysfaktor. "Willy Wonka and the Chocolate Factory" är ett hett tips för dig som helt enkelt känner för en mysig och simpel film att bara koppla av till.

Mary and Max

Årtal: 2009
Längd: 80 min
Regissör: Adam Elliot
Genre: Drama, Komedi, Animerat



"Mary and Max" är en väldigt udda stop-motionanimerad långfilm från 2009. Jag älskar animerade filmer, framförallt när de är i Stop-Motion som "The Fantastic Mr Fox" eller "A Nightmare Before Christmas", och blev genast sugen när jag hörde talas om denna.

Filmen kretsar kring de två karaktärerna Mary and Max som har brevväxling i flera år. Mary är i början av filmen en mycket ung och naiv flicka från Australien, som inte har en särskilt bra familj och inte heller några vänner. Max är en överviktig och mentalt instabil New York-bo som nästan aldrig tar sig ut ur sin lägenhet och har ingen kontakt med några andra. Mary bestämmer sig för att skaffa en brevvän och tar en slumpad persons namn i telefonkatalogen och skickar sitt första brev. Hela filmen kretsar kring deras långvariga brevväxling. En skriver ett brev eller en läser ett brev. Låter ju kanske inte så intressant men det är själva breven som är en stor del av det intressanta i filmen. När de läser eller skriver ett brev så får man se korta bilder av innehållet i brevet framför sig, ibland persons tolkning av det som den läser.
"Mary and Max" är en mycket vacker film som griper tag i mig och berör. Den är oftast väldigt humoristisk samtidigt som den är oerhört tragisk och hemsk ibland, svart humor skulle man kunna kalla det. Visuellt sätt är den också fantastisk. Animeringarna flyter på som smör och designen är finurlig och trevlig. Det är snyggt att allt i Max New York är svartvitt medan Marys värld är färgglad och grann. Den här filmen är ett tips för alla som tycker om emotionella filmer och animering.

Det var allt för den här gången! Blev bara två filmer för detta inlägg, men kommer nog göra något mer ganska snart. Ge mig gärna tips på vad jag kan skriva i bloggen förutom om film!

lördag 11 december 2010

Alice

Vi har de flesta sett nån form av adaption av Alice i Underlandet av Lewis Caroll. Själv har jag tidigare sett Disneys tecknade, en brittisk tv-serie och Tim Burtons senaste från 2010. En version som jag inte tror många har sett är den tjeckiske stop-motionhjälten Jan Svankmajers "Alice" från 1988. Fick väldigt nyligen upp ögonen för denna auteur som gjort cirka 5-6 långfilmer med stop-motioninslag och en hel del kortfilmer. Om man vill se en kortfilm av Svankmajer så vill jag tipsa om Darkness/Light/Darkness från 1989 som kort sagt handlar om massa kroppsdelar som bygger ihop sig själva. Mycket snyggt gjort och en ganska tung stämning har du att vänta.


Se den här: http://www.youtube.com/watch?v=LuBwXfg3Mr4

"Alice" är Svankmajers första långfilm och är helt enkelt hans tolkning av den klassiska berättelsen av Lewis Caroll. Dock är det en ganska fri tolkning med nya inslag och ingredienser, vilket jag tycker är riktigt snyggt och inte heller dåligt gjort, eftersom Alice i Underlandet är en så konstig berättelse så går det nästan att tolka hur man vill.
Filmen inleds med att Alice sitter och kastar stenar i bäck tillsammans med sin mor. Nästa scen hoppar till Alice sovrum där hon sitter och kastar småstenar i en kaffekopp. Det är en väldigt snygg scen eftersom man i början inte förstår vad det är hon gör, då man bara hör massa konstiga ljud. En uppstoppad kanin sliter sig loss ur sin glasbur och klär på sig för att sedan springa iväg. Alice blir nyfiken och följer efter ner i en byrålåda(återkommande tema i filmen) och hamnar i Underlandet där det händer en massa konstigt.
Det som gör "Alice" så unik från andra adaptioner av berättelsen är just att den använder sig av stopmotion. Alla karaktärer i filmen förutom Alice själv är dockor som är animerade, och de är väldigt snyggt och originellt designade. Karaktärerna är också väldigt smart tolkade och ser intressanta ut. "The White Rabbit" är som sagt uppstoppad, vilket stärks ännu mer av att han har ett hål i magen där det rinner ur spån lite då och då. Eller vad sägs om små skelettvarelser som mest är slumpat ihopsatta med andra föremål? Jag låter er upptäcka resten av karaktärerna själva, då det är halva grejen med att se filmen.
Det jag gillade mest av filmen är hur den är berättad. Alla röster görs av Alice, som återberättar vad de säger. Varje gång nån annan har sagt något så klipps det till en bild av hennes mun som säger tex "sa hattmakaren ivrigt". Alice eller nån annan säger inte mycket alls egentligen så det är en riktigt tung känsla över filmen som man blir trollbunden av. Jag satt otroligt koncentrerad under hela filmen och ville inte att den skulle ta slut.
"Alice" kanske inte är en film för alla men det är helt klart nått att undersöka om man är intresserad av lite mer udda filmer eller du börjar bli mätt på Hollywood.

onsdag 17 november 2010

Galen koalabjörn?

Vad kan det här vara då tänker väl du nu? Det tänkte jag med när jag hörde talas om filmen. Jag fick nys om filmen för några dagar sedan men jag minns verkligen inte vart. Jag vet dock att jag blev intresserad direkt och kollade upp filmen och fick tag på den kort därefter.
Men nu till saken. Vad är det här för en galen film? Jodu, det ska jag berätta!

"Executive Koala" är en japansk film från 2005 av en för mig okänd regissör kallad Minoru Kawasaki. Det är väldigt svårt att få grepp om den här filmen och sätta in den i en genre, men det är nån sorts blandning av komedi, drama och lite bitar skräck. Att kalla den för komedi är ändå ganska svårt då det är en ganska svår och skum form av komedi. För det första, huvudpersonen är en man i grå kostym och ett stort koalahuvud. Vad tänkte de där? Det har knappt någon funktion att Mr Tamura som han heter är just en koala. Det är heller ingen som egentligen ifrågasätter detta, förutom lite kort i en scen. Men nu till handlingen!
Filmen handlar om Mr Tamura, vår koalabjörn i kostym, som är högt uppsatt i ett grönsaksföretag. Det går bra för honom i affärer och hans medarbetare tycker att han är en skön kille. Det nämns tidigt att Tamuras fru försvann för 3 månader eller år(minns inte riktigt) på ett mystiskt och okänt vis, vilket är en viktig del i historien. Tamura har en ny flickvän som en morgon har hittats mördad och vår koala är huvudmisstänkt för detta dåd. Han söker psykisk vård och försöker få ett grepp kring sitt sörjande efter frun och det märks att han egentligen inte är en särskilt stabil person. Folk i hans omgivning börjar tycka illa om honom eftersom de tror att han är skyldig till mordet och han börjar drömma konstiga och hemska drömmar lite då och då. Filmens huvudsakliga premiss är alltså att Tamura kämpar mot sitt eget psyke och att han försöker lösa mysteriet med sin försvunna fru.
Filmen är som sagt både komisk och lite skrämmande. Dels komisk för att huvudpersonen är en koalabjörn och mycket för att framförallt han som spelar Tamura spelar över så otroligt mycket så att det blir en rolig effekt. Skräckinslagen är mest de drömscener som Tamura har där det spelas ryslig musik och han själv skildras mycket skrämmande med plastiga röda lysande ögon(även det komiskt) med yxa i hand. Filmen innehåller även en hel del häftiga fightscener som är riktigt over the top.


Jag gillade filmen riktigt mycket faktiskt. Den känns väldigt lågbudget och ganska snabbt producerad, men det funkar mycket fint i berättelsen och till konceptet och det är verkligen inget hinder. Humorn är subtil och lite svår att tycka om kanske men det är något unikt som kan vara kul att undersöka. Den har så många blandade inslag som tillsammans blir en riktigt skön film med plottwistar, fightscener i slowmotion, rena skräckscener och även en del feelgood-delar. Om du är sugen på att se en udda film som verkligen inte passar in på Hollywood-mallen, eller om du är intresserad av japansk populärkultur så tycker jag verkligen att du ska sätta tänderna i denna svårplacerade film. Om man ska vara lite kritisk så känns filmen lite för simpel ibland även fast den försöker vara komplex, men det är inget som stör mig. Man får se filmen för vad den är: En udda film från Japan, helt enkelt. Den är dock odiskuterbart den konstigaste filmen jag sett i år och kanske den konstigaste jag sett någonsin! Du har troligtvis aldrig sett något liknande tidigare!

Bilder tagna från
http://jadedviewer.com/uploaded_images/executive_koala_synapse-700825.jpg
http://sfist.com/attachments/sfist_rita/executive_koala_02.jpg

måndag 8 november 2010

Troll 2!

Om ni läst inlägget innan detta så vet ni att jag och några till kikade på filmerna "Troll" och "Troll 2" för ungefär en vecka sedan. Förra gången skrev jag om första filmen och nu är det alltså dags att för en filmen som är kallad saker som "världens sämsta film", men också "den bästa sämsta filmen". Vad tycker jag om filmen då? Läs vidare!

Som en början vill jag säga att "Troll 2" knappt har något med den första filmen att göra. Filmen är gjord av en helt annan regissör, nämligen en man kallad Claudio Fragasso. Det är troligtvis ingen du har hört talas om vilket det heller inte var för mig innan jag sett filmen. En annan intressant fakta är att filmen egentligen skulle heta Goblins, som passar mycket bättre eftersom det inte är några troll i filmen, utan nyss nämnda varelse som härjar. "Troll 2" handlar också om en helt annan familj än i den första.

Familjen Waits(far, mor, dotter och yngre son) ska på sin semester byta hem med en familj från den lilla fiktiva byn Nilbog(läs det baklänges). De är dock helt ovetande om vilken ondska som finns där, alla förutom sonen Joshua som pratar med sin döde farfar lite då och då som i filmens början varnar den lille pojken för de fula varelserna. Pojken som spelar Joshua måste vara den sämsta barnskådespelaren jag någonsin sett i en film! Barnskådisar är sällan riktigt bra, men Michael Stephenson som spelar Joshua är inte att leka med alltså. Fruktansvärda ansiktsuttryck och en otroligt jobbig röst är det du får serverat till dig, och det är inte lite han säger i filmen heller! Vill påpeka att jag under filmens gång kunde bli galet frustrerad på den lille ungj#veln! Jag och troligtvis de andra som såg filmen med mig önskade pojkens död flera gånger.Även Robert Ormsby som spelar Seth, farfadern är makalöst dålig med sina konstant stirrande ögon och skumma röst som överdramatiskt pratar med Joshua.

Se på honom!? Alla kan inte bli lyckade skådespelare...

Den äldre dottern Holly är kär i en jämnårig pojke som mest umgås med sina vänner, vilket hon inte accepterar det minsta. Föräldrarna gillar honom inte heller särskilt mycket men han lyckas såklart dra med sina vänner för att följa efter familjen på sin resa. Se på Holly och pojkvännens diskussion här så får det tala för sig själv hur vedervärdig Connie Mcfarland är som skådespelare i den här filmen. I klippet så ser man även en skymt av modern i familjen som är minst lika hemsk. (Märk också att Tom Cruise och Johnny Depp är med i filmen!)
Nästan den enda skådespelaren i filmen som går att acceptera är George Hardy som spelar fadern Michael. Jag säger inte att han är en bättre skådespelare än de andra, nej nej, han är snarare en av de sämre. Det är just det som gör han så otroligt skön med sina galna citat och livlösa ansikte som gör honom acceptabel. När familjen kommit till huset de ska spendera sin sommar i så har ägarna lämnat en måltid till sina gäster när de kommer dit, nämligen gröna pajer och annat i samma färg. Alla utom Joshua börjar glufsa i sig(även fast det är onaturligt grön mat), eftersom hans farfar varnar honom att de inte ska äta maten och ger honom 30 sekunders tid att komma på något att göra för att övertala dem. I sista sekunden kommer han på att han kan pissa på matbordet, vilket leder till en av de bästa George Hardy-scenerna i filmen! Jag låter klippet tala för sig själv. Här får man även ett smakprov på Micheal Stephensons värdelösa skådespel. Jag har verkligen lärt mig att älska citatet "And you can't piss on hospitality! I wont allow it!". Vad sjutton tänkte manusförfattaren? Ville de att det skulle vara komiskt eller tyckte de seriöst att det lät som något en normal människa kan kasta ur sig? I vilket fall är det ett citat som alltid kommer finnas i mitt hjärta.

De unga pojkarna är de första som stöter på trollen(jag väljer att kalla dem det i fortsättningen!). En av pojkarna går ifrån husbilen de farit med och stöter på en ung kvinna som blir jagad av trollen. De flyr tillsammans till ett stort ruckligt hus där en ond häxa bor, som styr över trollen. Hon bjuder de unga på grön dricka(suspekt eller?) vilket först förvandlar flickan till en hög med grön slem som trollen börjar slafsa i sig. Pojkens reaktion är den mest kända scenen från filmen och är helt fantastisk om man ska se till underhållningsvärde. Se och njut av skräpklippet! Återigen kan jag inte fatta vad tusan de tänkte? Om det skulle vara seriöst så har de lyckats så fenomenalt mycket så man nästan vill gråta. Men som iakttagare av filmen så går det inte att göra något annat än att gråta. Häxan är också en nämnvärd karaktär som spelar över sjukt mycket och är nästan lika enerverande som Joshua!
Joshua fattar tillslut att Nilbog är Goblin baklänges och familjen kommer i kontakt med trollen även de. Sista delen av filmen går ut på att familjen försöker fly från de hungriga vegetariantrollen(de äter bara växter, därför förvandlar de sina offer till det...) för att till slut besegra dem. Kanske inte den sämsta skräckfilmshandlingen du har hört talas om men det är resultatet som gör den så värdelös. Dock är den en god underhållningsfilm på många sätt!

Trollen är förövrigt riktigt fult designade. Plastiga och hafsiga masker och potatissäckar som kläder liksom! Till och med den första filmen hade mycket snyggare troll som faktiskt va relativt välgjorda. Dessa ser verkligen bara billiga ut.

"Troll 2" är med rätta kallad "The Best Worst Movie". Jag har sett en del riktiga dåliga filmer som har varit underhållande men "Troll 2" har enligt mig och många andra i världen något mycket mer. Dokumentären "The Best Worst Movie" och de fans som visas visar måhända överdriven kärlek till filmen men jag tycker att titeln passar in på hur jag kort skulle beskriva filmen. Om du är modig nog att se denna skräpfest så kommer du i efterhand inte bli besviken på vad du gav dig in på. Samla ihop en hög med likasinnade och njut av den! Jag kan inte annat än avsluta med att säga att jag älskar filmen! Ett hett tips är att se "The Best Worst Movie" efter "Troll 2" för att få se vad skådespelarna och de andra inblandade i filmen tycker och tänker om den.

"You can't piss on hospitality!"-George Hardy

bilder tagna från
iconsoffright.com
actionflickchick.com
thefilmyap.com

onsdag 3 november 2010

Troll

Såg igår två riktigt usla filmer kallade "Troll"(1986) och "Troll 2"(1990) med B-filmsgänget(jag "anordnar" filmkvällar med b-filmstema varje tisdag med två filmer). "Troll 2" anses av många vara den sämsta filmen som nånsin gjorts och har en enorm kultstatus för dess usla innehåll så förväntningarna var "höga". Jag tar bara upp första filmen i det här inlägget och tar mig an att skriva om "Troll 2" nästa gång.


"Troll" är en film regisserad av John Carl Buechler(som bland annat gjort "Halloween 4" och "Nightmare on Elm Street 4") och handlar om familjen Potter som i filmens början flyttar in i en ny lägenhet. Familjen består av fadern Harry Potter(inget skämt), modern Anne Potter, sonen Harry Potter Jr(fortfarande inget skämt) och den yngre dottern Wendy. Huvudpersonen Harry Potter Jr är spelad av Noah Hathaway som har varit med i den tyska filmen med den svenska titeln "Den oändlige historien" från 1979. Tidigt i filmen stöter Harrys syster Wendy på ett minst sagt douchebag-looking troll med en grön ring runt ett finger som han riktar mot henne. Efter denna skumma scen så har trollet lyckats ta Wendys skepnad och lever hos familjen, men framförallt Harry anar att något mystiskt är på gång eftersom hon beter sig konstigt och våldsamt. Under filmens gång anfaller trollet de andra boende i lägenhetskomplexet en efter en och förvandlar deras lägenheter till små skogar. En av de boende i huset är Jeanette Cooper som intressant nog är spelad av Julia Louis Dreyfus som du troligtvis sett i tv-serien "Seinfeld" där hon är Elaine. Hon är visserligen tv-serieskådespelare men vad sjutton gör hon i den här filmen?

I varje rum som trollet skogifierar så föds det nya småtroll som av nån dum anledning flera gånger sjunger en ful liten sång under filmen. Ta en titt här och njut! I klippet kan man skymta en sjungande svamp också, som ägs av en häxa som bor högst upp i huset.

SPOILERVARNING!
Häxan berättar en bit in i filmen att världen för länge sedan var en sagovärld där människor och fantasivarelser levde. De olika varelserna levde i olika självständiga riken som var fördelade lika med lika villkor. En mäktig trollkarl vid namn Torok som häxan var kär i vid den tiden var inte nöjd med fördelningen vilket ledde till ett stort krig. Av nån förbannat dum anledning så blev Torok pga detta förvandlad till ett troll..jag fattar helt enkelt inte. Det kommer heller ingen förklaring till varför Torok kommer till en lägenhetsbyggnad för att döda dess inneboende och förvandla de till fula små varelser och skapa en skog av det hela.

Denna usla ursäkt till en intrig funkar helt enkelt inte och är inte det minsta intressant. Skådespelet är också helt värdelöst och stelt och bidrar mycket till filmens låga kvalite. Se ett exempel på det dåliga skådespelet här. Filmen är dock vad jag trodde, underhållning. Den har inte många kvaliteter men den är mycket rolig att se för att frambringa några skratt. Det är mycket svårt att hålla sig för skratt när trollet är i bild eftersom han ser så förbannat nöjd ut. Han har alltid ett brett stort leende på läpparna när han kommer för att jävlas med personerna i huset. Något av det roligaste är nämnda sångnummer som består av en charmig liten truddelutt med fula små trollgubbar(eller vad tusan de ska föreställa) vid micken som låter illa. Scenen består av att dessa varelser är i närbild så man noggrant får se deras fula trynen. Det irriterande är bara att bilderna upprepas och återkommer hela tiden så scenen blir lätt tjatig, men åh så underhållande. Se den med några vänner om ni vill ha en rolig kväll! Dock är filmen lite för påkostad och man skrattar inte så jätteofta. Man skrattar mest åt de dåliga skådespelet och den usla handlingen istället för effekterna, som faktiskt är ganska bra i stil med tex "Gremlins".

En slump? Jadu..

Det är även intressant att ta upp namnet Harry Potter. Harry Potter är som alla vet en romanserie i 7 delar skrivna av J.K Rowling som är oerhört stora i nästan hela världen. "Troll" är en film från 1986, medan den första Harry Potter-boken "Harry Potter and the Philosophers Stone" som utgavs 1997. Jag vill påstå att det finns en del likheter mellan de två("Troll" och "Harry Potter" som serie). Det tåls att nämna igen att huvudpersonen i "Troll" heter Harry Potter, precis som vår kära trollkarl. Tog Rowling namnet härifrån eller hittade hon på det av slumpen? Vem vet. Varelserna som är med i filmen som trollet, de små fula sjungande varelserna(som är troll eller?) och svampen ser verkligen ut som något som hade kunnat vara med i en Harry Potter-film. Just trollet ser snarlikt ut som de trollen som jobbar på banken i den första Harry Potter-filmen. Även magi har en viktig roll i filmen då det bor en häxa i huset som är gömmer sina krafter för allmänheten, ett troll som kan magi och Harry Potter vill lära sig att bli en magiker av häxan.
Det finns en chans att J.K Rowling har sett "Troll" och tagit lite inspiration från den, men det får vi nog aldrig svar på. Det hela kan vara en slump, vem vet. Men det säger inte att det inte är kul att fundera på saken!

Nästa gång blir det den riktiga skitiga filmen "Troll 2" från 1990. Då vankas det verkligen skit till den grad att det blir fruktansvärt roligt. Se den gärna och läs sedan min text!

måndag 25 oktober 2010

Scott Pilgrim Vs The World på fredag!


På fredag har filmen "Scott Pilgrim Vs The World" premiär i Sverige, och jag ska självklart se den då! Filmen är baserad på serien Scott Pilgrim av Bryan Lee O'Maley från Canada, som är i pocketformat i 6 delar. Den är tecknad väldigt simpelt, men samtidigt så är den otrolig uttrycksfull. Serien handlar om den 23-årige Scott Pilgrim som bor i Toronto, spelar i bandet Sex Bob-Omb(en av många tv-spelsreferenser) och är allmänt lat och dum. Scott hamnar i en del kärlekstrubbel med den mycket yngre Knives Chau men blir efter ett tag otroligt kär i en tjej han träffar på en fest, Ramona Flowers. De börjar dejta, men problem uppkommer. Det visar sig att Ramona har 7 onda expojkvänner som Scott måste besegra för att få henne för sig själv. Det kan låta otroligt fånigt och stelt, men det är helheten som gör serien så bra. Den skildrar vanliga ungdomsproblem och vardag, samtidigt som den bombarderar läsaren med tv-spelsreferenser och annat nördigt och galet. Detta har O'Maley verkligen lyckats bra med, då det är en otroligt väl fungerande kombination.

















Filmen är regisserad av Edgar Wright, mannen som gett oss filmer som "Shaun of the Dead" och "Hot Fuzz", två enligt mig riktigt underhållande filmer. Den har fått bra kritik hos fans, vilket bådar gott. Scott Pilgrim spelas av Michel Cera som är känd för roller i "Juno" och "Superbad". Jag gillar Michel Cera för sitt charmiga skådespel och jag tror han fungerar bra i rollen.
Längtar så otroligt till fredag och jag tror faktiskt inte att jag kommer bli besviken!

bilder tagna från
http://backseatcuddler.com/wp-content/uploads/2010/07/scott_pilgrim_vs_the_world_ver9.jpg
http://cache.gawker.com/assets/images/io9/2009/01/sp1.jpg

lördag 16 oktober 2010

Final Fantasy VI




Final Fantasy VI(1994) är ett sånt där spel som länge funnits vid min sida, men som jag aldrig har spelat färdigt. Jag köpte det till Playstation när portades till konsolen, men har aldrig blivit att jag kommit särskilt långt. För några veckor sen så började jag spela spelet på Super Nintendo med inställningen att klara det, vilket jag lyckades med för nån dag sedan.

Final Fantasy VI utspelar sig i en steampunk-doftande värld där magi är en ovanlighet, och det onda imperiet lett av Emperor Gestahl med Kefka(den riktiga antagonisten) vid sin sida vill mest av allt få tag i dess kraft för att ta över världen. Spelet inleds med kanske den snyggaste inledningen i ett spel nånsin,(tryck på länken för att se det jag menar) då den unga flickan Terra som är kidnappad och tankestyrd av imperiet på grund av att hon kan magi, kämpar sig igenom det tunga snölandskapet tillsammans med två soldater för att hitta en Esper. En Esper är en mytomspunnen varelse som sägs vara grunden till all magi, och de tre är i uppdrag att undersöka en sådan i staden Narshe. När de kommer fram visar det sig att Terra är kopplad på något mystiskt vis till varelserna och hon hamnar ifrån de två andra. Den "store" skattletaren Locke råkar vara i krokarna, och lyckas rädda henne. Locke är medlem i de så kallade Returners, en motståndsgrupp som kämpar för rättvisa mot det onda imperiet. Huvudhandlingen i spelet blir alltså att Terra, Locke och de andra kämpar mot imperiet och framförallt Kefka för att bringa ordning och fred i den kaosartade världen. En aspekt som gör spelet så bra och omtyckt, speciellt hyllat för sin handling och berättande är att det finns så många och färgstarka karaktärer med komplexa och särskiljande drag från varandra. Det är mer eller mindre de många karaktärernas kamp mot sig själva eller något annat och deras relationer som driver handlingen framåt, det är dem som kommer i första hand. Alltifrån en mystisk ninja med hjärtat på rätt plats(Shadow), en kung som sörjer sin döda familj(Cyan) till en skum könslös varelse som bor nere i en masks mage(Gogo). Som jag sa så är det själva karaktärernas utveckling som driver handlingen framåt, som tex nämnda Terra som försöker finna vad och vem hon verkligen är vilket leder till många viktiga scener. Under andra halvan av spelet, då ett en viss ödesmättad händelse skett, så får man chansen att utforska världen lite hur man vill. Under den tiden så hittar man många spännande och gripande scener för varje karaktär som gör dem djupare och mer tänkvärda. Det finns undantag från det jag målar upp, som tex Mog som är en Moogle. Mog är mest tyst under hela spelet och finns mest där bara som en mysig utfyllnad. Moogles är en återkommande varelse i Final Fantasy-serien och Mog är även den enda som är en huvudkaraktär. Mog känner även en snöman i Narsches grottor som man kan hämta om man vill under andra halvan av spelet, och tillför ännu mindre än den gulliga lilla katten(eller björn?). Nämnda Shadow är inte heller den mest utvecklade karaktären, men han blir bredare i spelets senare delar. Han har ändå rollen som den tyste och mystiska karaktären som du ska undra vem han egentligen är och vad hans mål är.
Berättandet i spelet är även intressant att nämna. Det finns egentligen ingen huvudkaraktär i spelet, då de flesta får ungefär lika mycket utrymme, med undantaget att Terra, Locke och Celes får lite längre parti där de är tydliga huvudpersoner. En av mina favoritdelar i spelet är när man får dela upp sig i tre delar, på grund av att gruppen splittras. De tre scenariorna utspelar sig ungefär samtidigt, och de har samma mål, men man får välja i vilken ordning man ska spela i. Jag tror inte heller att jag spelat något annat Final Fantasy som går in på de flesta karaktärer så djupt som i det här, då jag som tidigare nämnt att det är karaktärerna som driver på handlingen. Det finns även en intressant scen då karaktären Setzer vandrar ner för en lång trappa, med svart bakgrund, och samtidigt som du springer ner så ser du små korta partier ur hans bakgrund berättas för dig. Det finns många olika exempel på komplext berättande i spelet, men det tänker jag spelaren få ta reda på själv.
Illustratören Yoshitako Amanos bilder till spelet är otroligt vackra(se första bilden) och jag tycker att karaktärerna är ganska så snyggt överförda till den pixliga grafiken i spelet. Om du skrollar ner till galleriet på den här sidan så kan du se en del av hans verk.

Striderna är i klassisk Final Fantasy-stil, alltså med systemet ATB(Active Time Battle) som är ett turordningsbaserat stridssystem med en krydda av tidspress. Enligt mig är det en mycket bra system som de på senare år med senare delar försökt göra om, till ingen lyckad effekt. Final Fantasy XII försöker vara World of Warcraft och Final Fantasy XIII är om du tittar på det för första gången väldigt tempfyllt, men blir i längden oerhört segt och upprepande. Det är även intressant hur karaktärernas egenskaper är uppbyggda. De har alla en varsin egen egenskap som tex Lockes Steal, Edgars Tools eller Cyans Swordtechniques som kan användas i strid. De är alla bra på sitt sätt och gör varenda karaktär unik i strid. Senare i spelet kan man även använda sig av Espers, som ger dig speciella egenskaper, magier och att du kan framkalla varelsen under strid.

Det klassiska stridssystemet

Musiken bidrar mycket till den spännande stämningen i striderna, både i de vanliga och bossstriderna. Fiendeutbudet är originellt och snyggt designat, men de tenderar dock att dyka upp i en annan färg och starkare senare i spelet, vilket kan vara lite tråkigt. Bossarna är dock otroligt snyggt designade och ser i vanlig Final Fantasy-anda helt vrickade ut ibland. Ett exempel är den galne bläckfisken Ultros som dyker upp många gånger under spelets gång. Det känns nästan som att han bara är där för att vara ett hinder under spelet som kommer och förstör, men han är en kul ingrediens. Bossen som är precis innan sista bossen är också intressant. Bossen är uppdelad i tre partier, och det intressant är att när du dödat en så rör sig kameran sakta uppåt för att visa nästa del av bossen. Det går knappt att beskriva hur skum denna varelse är.

Musiken i Final Fantasy VI är helt klart värd ett eget parti. Nobou Uematsu som gjorde musiken till Final Fantasy I-IX(med några låtar även i X) är min absoluta favorit av de stora spelkompositörerna, med sina invecklade och otroligt stämningsfulla låtar. De kan vara alltifrån tårframkallande till mäktiga till den grad att de nästan kan mäta sig med vissa klassiska musikstycken. Musiken går även att lyssna på även efter spelet, då de flesta låtar blir förknippade med olika mysiga, spännande eller häftiga scener. Musiken i Final Fantasy VI är mycket bra och är otroligt stark för att komma ut ur en 16-bitars konsol. Låten "Terras Theme" är kanske den mest vackra låten i spelet och är verkligen värd att lyssna på även utanför spelet.
Det finns även väldigt simpla låtar som fyller sitt syfte, som tex "Kefkas Theme", spelets huvudantagonist titelmelodi. Det är en enkel låt, men som ger känslan av ondska och galenskap. En scen som är svår att inte nämna när man pratar om Final Fantasy VI är den kända operascenen. Äventyrarna är ute efter ett luftskepp för att ta sig till en del av världen de inte kan ta sig till utan ett. De har hört rykten om att en man vid namn Setzer(en av huvudkaraktärerna) har ett, och att han tänker besöka operan för att kidnappa ledsångaren. Celes, som råkar vara mycket lik ledsångaren får ta hennes plats för att lura Setzer så att de kan få tag i luftskeppet. Så därmed måste de framföra operan för att det inte ska verka misstänkt. Det vi får se är en opera, med sång(som visserligen låtar som ett hummande) och text och otroligt vacker musik. Detta är troligtvis något som ingen hade sett tidigare i ett tv-spel, vilket gör det så fantastiskt. Om man ser på det idag så kanske man inte blir lika rörd som då, men vackert är det. Titta och lyssna på operan här!(en bit in i videon).

Final Fantasy VI är nu när jag kört det ett av de bästa spelen i serien. Min absoluta favorit är Final Fantasy IX, mitt första möte med serien som faktiskt har en del likheter med VI. En av de största sakerna som gör Final Fantasy VI till ett så bra spel i serien är att det lyckas framkalla så mycket känslor och stämningar, när det är ett Super Nintendo-spel. Det lyckas med det som många spelskapare fortfarande kämpar med, ibland med ett inte lyckad resultat, medan andra lyckas bättre. Det är även den välsvarvade helheten som bidrar. Handlingen, karaktärerna, det visuella och musiken fungerar så bra tillsammans och blir en minst sagt vacker saga. Vare sig du har spelat ett Final Fantasy tidigare eller inte, så är FFVI värt att ge sig på om man är ute efter lite mer komplexare berättande eller bara en bra handling i fin förpackning. Du kommer inte bli besviken!(iallafall inte om du gillar serien).
Om du är sugen på att spela spelet, men inte vill vara olaglig och ladda ner det till en Super Nintendo-emulator så rekommenderar jag att försöka få tag i det till Gameboy Advance. GBA-spel funkar även att spela på Nintendo DS, om du har ett sådant. Till Super Nintendo är spelet alldeles för svårt och dyrt att få tag i och du behöver en amerikansk konsol och till Playstation är det onödiga och sega laddningsskärmar som inte är med i de andra versionerna.


Bilder tagna från
http://static.tvtropes.org/pmwiki/pub/images/amano-final-fantasy-vi.jpg
finalfantasy.wikia.com

fromheroestoicons.com
uffsite.net
wikicheats

torsdag 14 oktober 2010

Recension av The Last Airbender

Jag var som jag skrivit tidigare i bloggen i Stockholm för ungefär en vecka sen och såg The Last Airbender (2010) på förhandsvisning. Jag har ett "jobb" på filmtipset.se där jag får gå och se förhandsvisningar av nya filmer gratis i Stockholm, för att sedan recensera. Har dock inte blivit av så mycket, då jag bara har vart och sett A Nightmare on Elm Street(i april) och denna.
Skrev recensionen samma dag som jag såg filmen, men av nån anledning så har de inte laddat upp den förrän nu.

Läs den här!
http://nyheter24.se/filmtipset/recension/90617/the-last-airbender.html

söndag 10 oktober 2010

Bonnaphesten!

Kom idag hem från Skövde, där jag och ett gäng från GRIS(Gävles resande intellektuella studenter) var på den så kallade Bonnaphesten. Bonnaphesten är en årligt återkommande studentfest där folk som går och har gått högskola samlas för att träffas, festa och ha det trevligt.
Var jättekul att lära känna de som jag åkte med! Många av dem känner jag inte sen tidigare så mycket av tiden handlade om att umgås med dem, vilket gjorde helgen fantastisk. Massor av roliga saker skedde under helgen. Gustavmaskerna användes flitigt och festerna var underbara. Även några helt nya ansikten var trevliga att stöta på. Det var tyvärr mindre tråkigt att stöta på nått jäkla as som bara pratade med oss för att påpeka att vi var tråkiga och inte gjorde som han ville. Blä!
Det var på lördagen även tävlingar, som vi kom tvåa på. Men vi fick första pris på fjäskkategorin. Priset bestod dock av cd-singlar med Brolle(woho!), sockerbitar, buljontärningar och kukringar(wtf!).

Var fantastiskt att åka med, så jag tror att jag kommer åka på fler studentresor helt klart.

tisdag 5 oktober 2010

Stockholm City och The Last Airbender!

Som vissa kanske vet så har jag ett "jobb" på filmtipset.se, där jag får gå på förhandsvisningar av nya filmer på bio i Stockholm, för att sedan recensera dem åt sidan. Har gjort det en gång tidigare bara, och det var i april. Då var det remaken av A Nightmare on Elm Street (läs recension här!), men denna gång blir det filmen The Last Airbender (IN THREEDEEE!). För er som inte vet så är den baserad på en amerikansk tecknad tv-serie som försöker likna anime. Jag har inte sett serien så jag kommer inte kunna jämföra filmen med förlagan. Har inte hört mycket bra om filmen så det ska ändå bli kul att recensera den. Kan vara kul att recensera något dåligt, för då lär jag mig att argumentera.
Så imorgon åker jag till huvudstaden för att gå på bio! Ska träffa någon där också..

Läs recensionen på filmtipset.se om några dar! :3

bild tagen från
overthinkingit.com

lördag 2 oktober 2010

Merde Cassé ikväll!

Ikväll ska jag alltså på Merde Cassé, en DJ-kväll som återkommer lite då och då här i Gävle(och i andra delar av Sverige) där det spelas, som det står: "Indie, Electro, Hip Hop". Jag har aldrig varit på det tidigare men jag har hört så mycket bra om det och jag tror att det här är något som passar mig. Ska dit med Martin, men förhoppningsvis dyker det upp även fler som man känner och att man träffar på nya trevliga människor.

Nu blir det snart ett försök att göra en av de två resterande tentauppgifterna, ge mig ett lycka till!

bild tagen från
http://4.bp.blogspot.com/_Kbuz4feASHc/TJaP9PDzD2I/AAAAAAAAAHw/vl6urDZSdJs/s400/2a-oktober%5B1%5D.jpg

fredag 24 september 2010

Mad Max Maraton: Del 3

Detta är den tredje och sista delen i min artikelserie om Mad Max. Denna gång blir det om Mad Max 3, eller "Mad Max Beyond Thunderdome" som den också heter.

Mad Max: Beyond Thunderdome
År: 1985
Land: Australien
Regissör: George Miller, George Ogilvie
Längd: 107 min

I Mad Max: Beyond Thunderdome återvänder Mel Gibson för en sista gång(om det inte blir en fyra då, och att Mel Gibson vill vara med) som Max. Han rider med sin kameldrivna vagn över ett kargt ökenlandskap troligtvis nått år efter Mad Max 2: The Road Warrior. Världen verkar ha blivit en ännu mer öde och mörkare plats än tidigare, och allt står som vanligt inte rätt till. Filmens premiss blir tidigt att Max blir rånad på sina kameler och sin vagn, av en pilot och hans son(intressant att nämna är att det är samma skådespelare som i Mad Max 2, som även där är en flygintresserad kille. Dock är det inte samma karaktär i de båda filmerna) och att målet är att få tillbaka dem.
I sin jakt kommer Max till staden Bartertown, en galen stad som drivs av grisskit(menar allvar!). Där träffar han Aunty Entity som spelas av ingen mindre än Tina Turner som styr staden. Personen(personerna?) som styr stadens energitillförsel(grisskit) är dock Master Blaster(tyckte du Humungus lät fånigt?) som Tina Turner inte är så glad på, och hon vill fort bli av med honom. Master Blaster består av egentligen två personer. Blaster, som är en stor muskulös man med en stor järnburk på huvudet och Master, som är en liten dvärg som sitter på jättens axlar och säger åt honom vad han ska göra. Max är som sagt ute efter att få tillbaka sina kameler och sina resurser, och erbjuds av Tina Turner att få ännu mer resurser som belöning om han gör sig av med Master Blaster. Max och Master Blaster skall slåss i den så kallade Thunderdome, en arena där folk får slåss med vilka vapen de så önskar. Detta är nog filmens bästa scen, vilket säger en hel del om filmen, resten är inte så tillfredsställande(ska komma till det).

Karaktären Master Blaster

På något sätt som jag inte minns hamnar Max utanför staden och träffar nå Tarzanungar som tror att Max är nån gammal pilot de träffat på förr. De tar sig tillbaka till staden, räddar Master från staden i en hejvild tåg vs motorfordon-strid. Och det var den filmen.

Den första filmen hade inte mycket att komma med, medan Mad Max 2 är en riktigt skön actionrulle, men Mad Max 3 vet jag inte vad jag ska tycka om. Mad Max-universumet har bara blivit ännu skummare än tidigare, och en onödig och tråkig skurk som Tina Turner höjer inte filmens betyg precis. Det ändå som filmen har att komma med är den dock så fåniga men charmiga karaktären Master Blaster, striden i Thunderdome och den sista jakten på tåget. Till skillnad från Mad Max 2, som är charmig i sin helhet, så blir Mad Max 3 nån knasig röra som man inte orkar med. Delen med Tarzanungarna är mest bara seg, tråkig och jobbig och hade lätt kunnat skippas. Och varför denna undertitel "Beyond Thunderdome"? Vadå "Bortom Thunderdome" liksom? Thunderdome har en jätte liten roll i filmen så det låter typ som "eh, filmen är faktiskt cool även utan Thunderdome..eller nått?".
Om du av nån anledning är sugen på att se en Mad Max film i ditt liv, så välj möjligtvis att börja med den första bara för att få grundhandlingen för att sedan gå över till The Road Warrior. Trean kan du enligt mig helt enkelt skippa för den har inte mycket att komma med.

Nu var det över med min artikelserie "Mad Max Maraton" efter tre delar. Vi får se vad bloggen kommer innehålla här näst!

SES!

bilder tagna från
horror.mdv.se
gamenight.4leafcoder.com

fredag 17 september 2010

Mad Max Maraton: Del 2



I förra inlägget så skrev jag om den första Mad Max, rätt dåliga filmen i serien. Nu är det dags för Mad Max 2(eller The Road Warrior som den är känd som i USA.) från 1981.

Mad Max 2
År: 1981

Land: Australien
Regissör: George Miller
Längd: 91 min

Mad Max 2 känns som filmen George Miller egentligen ville göra när han gjorde den första. Den första är lågbudget som tusan och har riktigt skräpig handling, och knappt nån känsla av Postapokalyps. Denna film börjar med en tillbakablick som berättar om att världen gick under på grund av krig som utbröt av att det var dåligt med energitillförsel i städerna(varför var inte den här scenen med i första istället?). När väl filmen kommer igång möter vi återigen Max Rockatansky spelad av Mel Gibson, nu en ensam(förutom sin nya hund) och skadad man åkandes i sin V-8 Pursuit Special. Efter att ha röjt ner några bikers i inledningen, så stöter han på en bas fylld av olja och andra förnödenheter som försöker försvara sig mot den mäktige och onde Lord Humungus(vad är det för ett jäkla namn egentligen?!). Max roll är såklart att agera hjälte och tillslut rätta till allt till sin ordning.

Som jag tidigare sagt så är Mad Max 2 en så otroligt mycket bättre film än den första. Kameraarbetet är mycket bättre och skådespelet är några snäpp skarpare. Handlingen kanske inte är bättre än i den första, men den är gjord på ett sätt som gör att det blir mycket intressantare än i den dåligt regisserade föregångaren. Även den postapokalyptiska stämningen är på sin plats, då omgivningen är ett kargt ökenlandskap och allt ser skrotigt och smutsigt ut. Även karaktärsdesignen är långt mer spännande med skumma läderkläder, mohawks och hockeymasker(Humungus bär en hockeymask mycket liknande Jason i Friday the 13th-filmerna). Det är en rätt stor kontrast mot den första där de flesta gick runt i skinnjackor, och det mest avvikande var att antagonisten hade en konstigt färgad hockeyfrilla. Stridsscenerna är också häftigare, med snabba kamerabyten och mer spektakulära händelser. Även i den här filmen kretsar stridsscenerna kring biljakter. Till skillnad från föregångarens modifierade epatraktorer och motorcyklar så är det allt ifrån sandbuggys, lastbilar och andra stridsfordon som används.

Även karaktärerna är långt mer intressanta än i Mad Max 1. Max själv var visserligen ganska mångsidig karaktär i den första där han både var en familjefar, älskare och en hård framtidspolis. I denna är han äldre och kallare, vilket kan bli kanske stelt, men funkar bra i en film av den här genren. I resten av karaktärsensemblen finns en knasig tekniker som bygger flygmaskiner, en ganska jobbig tarzanliknande unge och en stolt Luke Skywalker liknande ledare. Men den roligaste och coolaste karaktären av dem alla är såklart Humungus! Klädd i Hockeymask, bar överkropp med läderbälten korslindade runt bröstet och ett par svarta speedos. Han pratar även i en mycket högtravande och mäktig röst, som är både fjantig och rolig, men även passande. Klädesvalet är minst sagt konstigt, framförallt eftersom det är väldigt homoerotiskt(även hans hantlangare är klädda i samma stil). Man kan ju undra vad de tänkte när de valde att skurkarna skulle vara klädda som de är. Det är också kul att han som spelar Humungus heter Kjell Nilsson, och är svensk.

Ett kort litet klipp när Humungus introduceras i filmen
http://www.youtube.com/watch?v=lme5M_z1n_s&feature=related

Mad Max 2: The Road Warrior är en skön underhållningsfilm med bra postapokalyptisk stämning, bra karaktärer och spännande scener och intrig. Man kan visserligen inte säga något annat än att den passar in i B-films facket, och att den har rätt cheesy skådespel och så, men det är bara att ta filmen för vad den är och njuta. Om du ska se en Mad Max film så ska du se Mad Max 2, ingen tvekan om den saken. Skippa gärna ettan och gå direkt till den här, och se sedan Mad Max 3: Thunderdome som iallafall är bättre än den första.

bild tagen från
blu-ray.com

måndag 13 september 2010

Mad Max Maraton: Del 1


Mad Max-filmerna är egentligen filmer som jag tidigare knappt hört något om och har heller inte haft något stort intresse av att se dem. En vän som heter Max kallade sig ofta MadMax på forum eller på spel, utan att ha sett filmerna, så ett litet intresse att se dem har ändå funnits, men aldrig växt sig stort.
Det var inte heller jag som kom på idén att se filmerna, utan det var en vän som kom på att man kunde ha Mad Max maraton en dag, vilket det även blev i söndags. Vi samlades några stycken och och såg alla tre filmer i streck.

I det här inlägget skriver jag om den första Mad Max-filmen, för att sedan skriva om Mad Max 2 respektive Mad Max 3 i nästkommande inlägg.

Mad Max
År: 1979
Land: Australien
Regissör: George Miller
Längd: 88 minuter

Mad Max-filmerna brukar ofta kallas Post-Apokalyptiska. Den beskrivningen passar mycket bra på både Mad Max 2 och Mad Max 3, men den första filmen passar knappast in i det facket. Filmen utspelar sig i ett framtida Australien, där en polis vid namn Max Rockatansky(spelad av en mycket ung Mel Gibson) i början av filmen lyckas stoppa en galning kallad "Nightrider". "A few years from now"(som filmen fint börjar med) är nämligen en tid då lagen inte följs nämnvärt bra, och vägarna är fyllda med galna motorcyklister som gärna vandaliserar en bil eller två på vägen. Denna "Nightrider" råkar vara en medlem i farlig grupp motorcyklister, ledd av den skumme "Toecutter" som hemskt gärna vill hämnas på polisstyrkan. Under filmens gång stöter Max och hans kamrater på gruppen flera gånger, och en hel del av filmens handling kretsar också kring Max relation med sin fru och sin unga son, som han även försöker skydda från skurkarna. Handlingen har inte mycket att komma med precis, och den rör sig inte framåt på bästa sätt heller, då de flesta scener känns så slumpmässigt utlagda. Många scener känns korta och meningslösa och tillför inget till handlingen. Dialogen är verkligen inte den bästa heller, då det mesta som sägs är ren bullshit.
Som jag sa tidigare så skulle jag verkligen inte vilja lägga in den första Mad Max filmen i det "Post-Apokalyptiska" facket, då jag knappt kan se något som hör till den genren. Den ser helt enkelt ut att utspela sig i en en slätt i Australien, inte i en framtid efter katastrofen. Polisbilarna försöker se futuristiska ut men ser mest fjantiga ut och skurkarna försöker nog också se lite sci fi ut men det når verkligen inte ända fram. När de gjorde den första filmen så tror jag antingen att att budgeten var låg, eller så hade skaparna inte riktigt bestämt sig hur de ville att världen skulle te sig. Mad Max 2(som jag skriver om i nästa inlägg) känns som "Mad Max filmen de egentligen ville göra" om man jämför med den första.
Den första Mad Max filmen kan vara nödvändig och intressant att se innan Mad Max 2, då man får se varför Max blir Mad och det är även kul att se hur mycket de ändrat stilen till en mycket mer Post-Apokalyptisk stil med ödelandskap och skrot. Som film som står på egna ben har Mad Max inte mycket att komma med, men kan vara underhållande för stunden. Framförallt är bil/motorcykeljakterna farfyllda och ganska välregisserade.

2/5

Nästa gång blir det om Mad Max 2, en grymt mycket bättre film än den första!

bilder tagna från
blogs.theage.com.au

tisdag 7 september 2010

Filma!

Att göra egna filmer är något jag sysslat med en hel del för många år sedan. Det började med att jag och några kompisar filmade när vi åkte pulka en gång. Vi klippte inte utan såg bara inspelningen i sin helhet. Efter det gjorde vi filmer om den fiktiva karaktären "Magiska E-type". Namnet kom ifrån att jag klädde ut mig med en häxperuk och solglasögon, och de första filmerna var helt enkelt bara att jag och nån mer fuldansade till en E-type låt. Vi gjorde även 4 "avsnitt" av magiska E-type där han fjantade sig, träffade nya karaktärer(Magiska Arne Weise t.ex) och slogs mot sin ärkefiende "Döden". Dessa filmer gjorde vi med en sketen handkamera och vi klippte inte heller här, utan vi försökte göra bra klipp genom att stanna kameran på bra ställen och sen filma nästa scen.
Efter detta gjorde vi några avsnitt i en serie vi kallade "Män i Kläder". Namnet är en otroligt dålig parodi på "Men in Black" och handlade även här om två agenter som kämpar mot utomjordingar. Här klippte vi inte heller utan använde oss av samma teknik som tidigare. I första avsnittet var det bara jag, Max och Viktor som filmade, och vi hade säkert runt 6-7 karaktärer, så lite rörigt blev det.

På senare år var jag med i Mora Mediacenter, där man fick träffas i grupper och göra film. Nu blev det även klippning med avancerade program, men här blev det inte heller så jättebra filmer precis. Där slutade jag senare, och tappade lite av mitt intresse för att filma, vilket jag ångrar en hel del faktiskt. Har sett filmer som Max gjort och så och blir alltid så inspirerad och sugen på att göra film jag med.

Nu går jag som ni vet Filmvetenskap här på Högskolan i Gävle, och den här veckan ska vi faktiskt få göra film. På schemat står det först "Filmteknik - introduktion" och sedan "Arbete med laborativ kameraövning". Det ska bli jättekul att ta upp det glömda intresset igen. Visserligen är det bara en kameraövning så jag tror inte att vi ska göra nån avancerad handlingsdriven film precis, men vi ska få göra fler filmer i framtiden. Så idag ska det bli spännande att se vad det är vi kommer få göra.

fredag 3 september 2010

Citizen Kane - Världens bästa film?

För lite mindre än en vecka sen så drog Filmvetenskap A igång, som jag egentligen har längtat efter hela förra året. Litteraturvetenskap i all ära, men film ligger mycket högre på intresselistan för mig.
I tisdags såg vi den gamla musikalklassikern "The Wizard of Oz" från 1939 med Judy Garland i huvudrollen som den unge Dorothy som vill bort från sitt gråa Kansas(minst sagt, eftersom Kansas är i svartvitt och Oz i färg) och "över regnbågen". Har sett filmen en gång tidigare för flera år sedan, men det var så länge sen så jag knappt kommer ihåg den sen dess, så det var kul att se den igen nu när jag är lite mer insatt i filmer och hur de fungerar.

Igår såg vi en film som många gånger har kallats för "Världens bästa film" från många håll, nämligen "Citizen Kane" från 1941 som är en stark kontrast mot tisdagens film. Citizen Kane berättar historien om den fiktiva tidningsmagnaten Charles Foster Kane och hans liv. Det som gör filmen så intressant är dess uppbyggnad, då den börjar med en otroligt snygg inzoomning på Kane's privata slott Xanadu(se bild) där man får se att han faller ihop och dör. Hans sista ord är "Rosebud" innan han dör, vilket är resten av filmens stora mysterium. Vad menade han?

En tidningsjournalist vid namn Jerry Thompson ger sig på uppdraget att ta reda på vad han menade med sitt sista ord, genom att resa runt och intervjua Kane's gamla vänner och fiender.
Det är här det blir intressant, eftersom varje karaktär han intervjuar väljer att poängtera olika saker i sina berättelser och bilder av den store mannen. Nån väljer att berätta om honom som den farlige konkurrenten som skrev alla stora rubriker, en annan berättar om honom som den glade och inflytelserika mannen medan en av hans fruar målar upp honom som en svinig man. Genom deras berättelser får vi som åskådare av filmen en djupare och djupare bild av honom och karaktären blir mer och mer intressant.
Det är även intressant att se de olika karaktärerna som berättar om Kane, utifrån en annan berättares synvinkel så även de andra karaktärerna blir starkt uppmålade. Fastnade speciellt för Jebediah Leland(spelad av Joseph Cotton, sedd i tex Casino och Shadow of a Doubt) som är Kane's närmaste man inom tidningsvärlden, som mer och mer börjar ifrågasätta Kane's tankegångar och mål.

Är då Citizen Kane världens bästa film?
Svaret från mig är nej. För sin tid är filmen otroligt bra och den kom med många nya innovationer som Hollywood många gånger tog efter(och fortfarande gör). Dess kameraarbete är typiskt för senare Hollywoodfilmer och berättartekniskt kom den med många nya tekniker. Berättarmässigt är den helt otrolig och som åskådare blir man intresserad av plotten.
Om man ska sätta filmen i ett nutida perspektiv så ser jag den mer som en film som blev en mall för hur en bra film skulle göras, men enligt mig så har många andra filmer efter den gjort det bättre. Men i ett historiskt perspektiv så är Citizen Kane en milstolpe inom filmvärlden, som helt klart är värd att se om man är intresserad av filmhistoria.



tisdag 24 augusti 2010

Körkort!


Körkortspluggandet har varit något riktigt jobbigt för mig. I början gick allt väldigt trögt och jag hade knappt nån drivkraft till att plugga teori. Förra hösten började även flytten till det underbara Gävle och studerandet närma sig med stora steg, och nästan precis innan hade jag både uppkörning och teoriprov. Vilka jag båda misslyckades med.
Här i Gävle hade jag ingen möjlighet att övningsköra och teori hade jag inte tid med, då mesta tiden här på högskolan går åt till att plugga annat och resten handlar om att umgås med alla trevliga människor(HÖGPRIO!). Så det kändes ganska trögt med körkortet i cirka ett år.

Under sommaren har jag dock tagit upp körkortsstuderandet i Mora igen. Nästan hela sommaren har handlat om att jag gått på körlektioner, övningskört och pluggat teori. Dagen innan jag åkte tillbaka till Gävle så hade jag uppkörning(måste vara den mesigaste uppkörningen i Vägverkets historia. Inga rondeller och ingen uppgift att parkera), och klarade den! Bokade efter det teoriprov här i Gävle till 23e Augusti, alltså igår och klarade det med 56 poäng. Det var en så otrolig känsla att sitta där framför skärmen och se ordet "Godkänd!" i stora gröna bokstäver. Nu behöver jag inte bry mig om det längre! Äntligen kan jag fokusera i mer utsträckning på andra saker!

Det är även underbart att vara tillbaka i Gävle! Att träffa alla, att ha sitt egna lilla rum och att snart få börja studera igen. Även N0llningen kommer bli helt fantastisk!

bild tagen från inga-pengar.com

måndag 16 augusti 2010

Knight and Day på bio


Var igår och såg på den nya filmen Knight and Day på bio, med Max, Micke P och Sebastian Hopstadius.
Jag skulle kalla filmen en actionkomedi, eftersom den konstant försöker vara rolig och charmig, vilket den faktiskt lyckas ganska väl med. Framförallt är Tom Cruise karaktär riktigt rolig och han lyckas mycket väl med att skildra rollen som galen och överdriven hemlig agent.

Filmen handlar om June Havens(Cameron Diaz) som råkar hamna på ett flygplan tillsammans med den mystiske Roy Miller(Tom Cruise) som hon blir förtjust i, men det visar sig att han är en farlig man som är efterlyst av en organisation, som påstår att Roy har snott ett nytt sorts batteri kallat Zephyr. Det blir flykt efter flykt mellan häftiga och ganska spektakulära actionscener.
Om det inte hade varit för humorn och en gulliga kärlekshistorien så skulle filmen vart en tråkig actionfilm, men blandningen fungerar. Dock är Knight and Day ingen film jag kommer tänka på i flera dagar framöver och det är ingen film jag kommer minnas jättemycket i framtiden heller. Den är iallafall en helt klart sevärd actionkomedi!

Filmen får 3/5

bild tagen från filmfilia.com

onsdag 11 augusti 2010

PAINTBALL!


Har spelat Paintball en gång tidigare i Mora, för kanske två år sen eller så och tyckte det var riktigt roligt. Framförallt var det spännande och intensivt. Dock har jag inget minne av att jag träffade någon mer än en gång eller så, utan jag sprang mest runt och överlevde.


Idag blir det dock paintball igen! Vi kommer vara 12 eller 14 spelare vad jag hört och det är bara människor jag känner så det kommer bli kul. Ska den här gången försöka skjuta mer och träffa fler. Har även hört att Johan Nordin som ska spela med oss är jäkligt bra, så får passa mig för honom! Folk brukar påstå att det är för att han spelat så mycket Halo och Gears of War(haha), så där kanske jag också har en chans nu!

Jag hoppas på en grandios strid!

Bild tagen från ody.ca

tisdag 10 augusti 2010

Monkey Island 2: LeChuck's Revenge


För flera år sedan spelade jag igenom det gamla datorspelet The Secret of Monkey Island som är ett klassiskt så kallat "peka och klicka-äventyr" som handlar om piraten Guybrush Threepwood som försöker hitta en stor skatt, och även spöa en ond spökpirat och andra skumma grejor.



Nu många år senare, när en remake på det första spelet kommit ut och även en remake på tvåan är aktuell, så har jag börjat spela spelet Monkey Island 2: LeChuck's Revenge. Det har gått några år efter handlingen i första spelet. Guybrush(vad är det för jäkla namn egentligen?) har förlorat sitt flickvän, han har skaffat skägg och han går mest runt och berättar om sina bedrifter från förra spelet. Nu letar han dock efter skatten Big Whoop, en skatt han inte ens vet vad det är.
Spelet är riktigt klurigt och man får ofta tänka mer än två gånger för att komma på vad man ska göra. Humorn är helt otrolig och är ofta dialogbaserad, framförallt är det roligt när Guybrush beter sig allmänt dumt.

Ska nog spela vidare om en stund, funderar på att dra till Viktor och se film eller nått liknande om en stund! Höres!

Bild tagen från crushfragdestroy.com

måndag 9 augusti 2010

Jasså, en blogg?

Har länge funderat på att skaffa en sådan här sak kallad blogg. Har visserligen försökt blogga förut på andra bloggsidor, utan gott resultat, men nu ger vi det ett försök till!

Vad är då konceptet på den här bloggen?

Jo! Som bloggen heter: "En blogg om allt(?)". Kommer skriva om vardagligheter som fika, skola, fritid, film, fester, spel och annat som jag helt enkelt känner för att skriva om. Har en blogg på forumet Gameplayer.se(http://gameplayer.se/blogg.php?user_id=8112#main) som framförallt kretsar kring tv-spel och ibland film, men med den här bloggen tänkte jag bredda mitt skrivande lite.

Så jag hoppas själv på att den här bloggen kommer bli uppdaterad av mig själv kontinuerligt, och att jag kanske får en läsare eller två.