Daft Punk gånger 2

Daft Punk är den elektroniska musikens största ikoner långt före favoriten Deadmau5 eller Skrillex och började redan med sin musik på 90-talet. Låten One More Time är en av de första låtarna som använde sig av autotune(som man kan höra i väldigt många klubblåtar nuförtiden). Någon som gör denna franska duo så unik och ger en extra krydda till deras musik är just att de är två robotar, och att de till hundra procent försöker dölja sina riktiga identiteter vilket ger en viss mystik kring dem.
Man kan säga vad man vill om deras små sellouts lite här och där, som att deras låtar används i reklamfilmer eller att de skrev soundtracket till filmen Tron Legacy(bra musik dessutom, till en riktigt snygg och underhållande film!), men jag tycker fortfarande att de lyckas bibehålla den där mystiken och sin unika känsla. Deadmau5 tex visar sig ofta utan sin Mau5head på bild, i sina livestreams och till och med på konserter lite då och då(älskar han ändå!).
De har inte bara en cool image utan självklart fantastisk musik också, annars hade jag inte gillat dem. Daft Punk ligger verkligen högt upp på listan över konserter jag vill se innan jag dör! Skulle gråta glädjetårar åt höger och vänster om de skulle komma på någon festival i sommar eller om de kom till Sverige som egen konsert.

Men nu till saken!

Daft Punk har inte bara gjort skön musik och klär sig konstant som otroligt häftiga robotar, utan de har också hunnit med att regissera några av sina musikvideos(som den ruggiga Technologic, youtuba den!) men de har även två filmer på sitt alster. Först den japanskt animerade filmen Interstella 5555 från 2003 och sen Electroma från 2006.

Interstella 5555
Interstella 5555(The 5tory of the 5ecret 5tar 5ystem som den så galna undertiteln lyder) är inte någon vanlig film precis utan en animeanimerad musikvideoaktig film som ljudmässigt nästan bara består av låtarna från Daft Punks album Discovery och några fåtal andra småljud. Filmen är producerad av de två frontmännen i Daft Punk, men den är animerad av animeringsstudion Toei Animation med japanen Leiji Matsumoto(har gjort animen Galaxy Express 999, inget jag sett) i spetsen.
Filmen handlar om att en ond snubbe fångar några utomjordingar och tar dem till Jorden för att återskapa dem till dem absolut största bandet någonsin. Dock förslavar han dem och gör dem hjärndöda på köpet. Ett utomjordiskt fan får höra vad som hänt och åker och försöker rädda dem från den onde musikproducentens klor. Filmen må ha handling men den är mer eller mindre uppbyggd som så att den är uppdelad i delar, en del för varje låt från albumet. Tillsammans med den snygga animeringen, simpla men sköna historien och musiken så blir det en riktigt intressant och underhållande film. Man får dock mest ut av den om man lyssnar på Daft Punk och helst har lyssnat på albumet tidigare, men kan tänka mig att man kan gilla den även om man inte är särskilt insatt(iallafall om man gillar musiken när man ser den).
Vissa partier är dock svagare än andra då mest beroende på vilken låt som körs under scenen, och den är inte alltid otroligt snygg, men när den är, så är den!

Ett smakprov på hur filmen låter och ser ut, här när utomjordingarna håller på att jordboifierade(vilket jäkla ord!)

Electroma

Elektroma är en film från 2006 och är inte alls lika känd som Interstella 5555.
Elektroma är till att börja med en sjukt pretentiös film. Filmen är regisserad av dem själva och handlar om de två robotarna och deras strävan att bli människor. Filmen innehåller inte något som helst tal och är väldigt snygg visuellt sätt. Jag vill nästan jämföra den visuellt med Tarkovskij(Stalker, Solaris) eller Sergio Leoné(Den onde, den gode, den fule), då den har väldigt långsamma tagningar och klipp. Den är även väldigt snyggt klippt. Den har inte någon musik alls av Daft Punk, vilket man hade kunnat förvänta sig, utan har istället musik av andra musiker. Musiken i filmen är dock väldigt bra och ger en mycket mysig stämning.
Filmen utspelar sig i ett fiktivt Californien där alla invånare är robotar med likadana hjälmar som de båda i Daft Punk. Filmens handling går ut på att de vill bli människor(för att de vill vara unika? Eller kanske är det en bild av verkligheten, i vår värld är vi människor likadana och Daft Punk unika redan som robotar) och deras lyckanden och misslyckanden på vägen. Det är en mycket vacker minimalistisk berättelse som berättas framför oss och jag blev helt inne i vissa scener. Vissa scener kan vara lite väl pretentiösa och långsamma men för det mesta så är det långsamheten som skapar stämningen och gör den så pass bra.
Electroma är en film som jag rekommenderar till alla som gillar visuella filmer av det här slaget, även om du inte gillar Daft Punk. Om man gillar Daft Punk(som jag!) så kan man se det som en fördjupning i duon och deras image.

Tack och adjö för den här gången! Nu är jag tillbaka!

Musiktipset?!

Idag tänkte jag göra något helt nytt: tipsa om några musikplattor!
Precis som film och tv-spel, så har även musik en väldigt stor plats i mitt liv, kanske störst av alla tre. Lyssnar på musik väldigt mycket av min vakna tid och då upptäcker man väldigt mycket nytt och bra hela tiden.

Nu kör vi!

Musiktips 01: Serenades - Criminal Heaven
















'







Serenades består av ingen mindre än en av mina absoluta favoritmusiker: Markus Krunegård(som bland annat gjort Laakso, Hets och soloprojekt), men även Adam Olenius som tidigare är sångare i bandet Shout out Loads som dock jag inte lyssnat särskilt mycket på. Serenades började med att släppa en EP kallad Birds bestående av fyra låtar. Jag fastnade direkt för den härliga blandning av olika genrer som brittpopp och västkust. Vissa har kallat musiken för pretentiös, vilket det kanske också är, men jag gillar det verkligen. Det är framförallt kul att höra Krunegård sjunga på engelska igen, som med Laakso. Jag gillar framförallt texterna på plattan, som sig bör handlar en hel del om kärlek, men de gör det mycket bra tycker jag och känslan infinner sig verkligen i låtarna. Jag såg även Serenades live i sommras på Peace & Love-festivalen i Borlänge innan de hade släppt Criminal Heaven, så det var kul att höra alla låtar från plattan innan den släppts.

Skivan finns på Spotify: Serenades – Criminal Heaven
Eller börja med att pröva låten Birds som det finns video på:



Musiktips 02: IAMX - Volatile Times


























IAMX är ett soloprojekt av Chris Corner som tidigare varit medlem i bandet Sneaker Pimps(som jag aldrig hört talas om tidigare eller lyssnat på). Jag hittade IAMX på ett litet underligt sätt måste jag säga. Jag satt och tittade på filmer om min mobil Samsung Galaxy S2 innan jag skulle få den för att få reda på lite hur den fungerade och så på youtube, och när killen som håller i guiden ska demonstrera musikspelaren så spelar han en låt av IAMX, och jag blir direkt intresserad och letar upp det på Spotify.
Jag har mest lyssnat på plattan Volitile Times, och gillar den väldigt mycket. IAMXs musik handlar om allt från sex till religion, men också en hel del om musikindustrin och independent är vägen att gå. Genremässigt så är IAMX någon sorts indierock med elektroniska inslag. Även IAMX är väldigt känslomässig musik och kan precis som Serenades kallas pretentiöst, men det ser jag inte som något dåligt.

Skivan på Spotify: IAMX – Volatile Times
Video på låten Bernadette som har en otroligt snygg musikvideo:


Det får räcka med två skivor den här gången, då det kan ta en stund att smälta en skiva. Får se om det här blir ett återkommande inslag i min blogg.

Fruktansvärda Chefer!

Jag var nyligen och såg komedifilmen Horrible Bosses på bio som är regisserad av Seth Gordon, som tex gjort den fantastiska dokumentärfilmen The King of Kong från 2007. När jag gick in i biosalongen hade jag inga förväntningar mer än att jag sett ett 7.5 betyg på IMDB, så jag blev positivt överraskad då jag inte visste något om den.

Horrible Bosses handlar om de tre vännerna Nick, Dale och Kurt som har gemensamt att de har outhärdliga chefer på ett eller annat sätt. Nick, som spelas av Jason Bateman(höger i bilden, som du känner igen om du sett den relativt okända men åh så bra tv-serien Arrested Development) jobbar i typisk kontorsmiljö med en chef som tar för sig och jäklas med Nick när han får chansen. Han lurar honom tex att dricka alkohol tidigt på morgonen och tar en promotion själv som Nick helst ville få. Denna chefen spelas av ingen mindre än Kevin Spacey som har roller i filmer som The Usual Suspects och L.A Confidential.
Dale(vänster, spelad av Charlie Day) är tandläkarassistent och har nyligen förlovat sig med sin flickvän. Hans chef, som spelas av Jennifer Aniston(som jag inte tror behöver någon presentation) är sjukt tänd på Dale och kommer med sexuella kommentarer och inviter hela tiden, vilket han tycker är mycket obehagligt. Hon hotar Dale med att säga till hans flickvän att han legat med henne om han inte ligger med henne! Huga!
Kurt(Jason Sudeikis som tydligen är med i Saturday Night Live) har till en början en fantastisk chef. En gammal man som han har en bra vänskaplig relation med. Dock har den gamla mannen en odräglig son(Colin Farrell). Kurts chef dör och Colin Farrell tar över. Helvetet bryter lös.

De tre vännerna möts och kommer skämtsamt in på att de gärna skulle vilja se sina chefer döda.
De kommer till slut på att de faktiskt ska ge det en chans och försöker ta sig in i de tre chefernas hus för att leta information. Dock skapas en del missförstånd mellan de olika cheferna så oanade händelser följer.

Horrible Bosses är ingen klockren komedi. Dock så tycker jag att det är en lagom helhärlig rulle som man kan se med ett par vänner en lördagkväll med läsk och chips equipade. Den har ett härligt tempo och många vändningar som är väldigt underhållande. Karaktärerna och också väldigt roliga, speciellt Charlie Day som verkligen spelar över med sin falsettröst och galna upptåg(en av de bästa scenerna är när han råkar tömma ur en burk med kokain och får själv i sig en hel del). Även kul att se Jason Bateman i något annat än Arrested Development. Han har visserligen även här en ganska lugn och intetsägande roll men han gör det på ett bra sätt om man säger så. Ett tips är även komedin Paul där han även har en roll. Det är även kul att se Kevin Spacey som den galne chefen han är i filmen. Han spelar även över en del och har några riktigt sköna scener.
Jag vill återigen säga att Horrible Bosses inte är någon toppfilm, utan mer en härlig film du ser for the laughs. Det är helt klart en tät komedi, men den fallnar ibland på dåliga och fåniga scener. Det är absolut en film jag rekommenderar starkt, men den är bara godkänd ändå. Den är verkligen ett tips om du känner för en härlig och lättsmält skrattfest, så se den!

Metaru Gia Soriddo!

Jag spelade och klarade äntligen den sista delen i Metal Gear Solid-serien nyligen, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, så därför skriver jag här en liten krönika(eller vad man ska kalla det) om min relation till serien och även en liten recension av nämnda nyss avklarade spel...

(Lyssna på denna under läsningen: http://www.youtube.com/watch?v=ECjDfQd8QVc)

Tv-spelsserien Metal Gear Solid kom jag först i kontakt med hemma hos någon vän för en herrans massa år sedan, då jag såg på när han spelade originalet Metal Gear Solid från 1998 till Playstation. Kompisen hade köpt det begagnat då han länge hade velat spela det. Jag tyckte att det verkade intressant och det gav mig någon speciell känsla helt klart. Det hade någon sorts stämning som jag tidigare inte hade stött på i ett tv-spel(jag spelade mest gulliga plattformsspel som Spyro the dragon, Crash Bandicoot och Croc eller japanska rollspel som Final Fantasy när jag var yngre).

Inte förrän 2004 eller 2005 kom jag i kontakt med Metal Gear Solid igen. Jag köpte Metal Gear Solid: The Twin Snakes till Nintendos konsol Gamecube, en remake av originalspelet från 1998. Många anser att The Twin Snakes är en dålig remake som fokuserar på helt fel saker från originalspelet, men det var mitt första riktiga möte med serien så för mig var det en hejdundrande spelupplevelse. Jag hade visserligen stött på spel med engagerande och välutvecklad handling tidigare, som i Final Fantasy VII eller Final Fantasy IX, men The Twin Snakes var verkligen en mindblower! Framför mig låg en avancerad och djupgående berättelse som tog upp teman som krig, kloning, döden, kärlek, existens och hjärntvättning på ett mycket moget sätt. Det var även det första spelet i min ägo med en högre åldersgräns än 11-12, så det var också en ny och spännande upplevelse med allt pangande och stora mängder blodutgjutelse. Det fanns många tillfällen då jag absolut inte ville att min mor skulle komma in i pojkrummet då jag spelade kan jag säga, som tex scenen när Ninja slaffsar sönder ett antal soldater otroligt brutalt och rött i en korridor. Metal Gear Solid blandar även suspens(med smygandet) med action på ett mycket fint sätt, vilket är genomgående i hela serien.

Några år senare skaffade jag mig Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty till Playstation 2. Kort sagt, ett av mina favoritspel. Det första spelet var självklart först och är en klassiker, men Sons of Liberty har en väldigt mycket mer intressant handling som jag verkligen fastnat för. I början av spelet är du Solid Snake som vanligt, men en händelse leder till att han tros vara död. Då får du istället ta rollen som Raiden, en ung soldat som enbart har sett strid i virtuella träningsrum.Som Raiden ska du infiltrera en oljerigg där Solid Snake sägs vara en terrorist och ha kidnappat den amerikanska presidenten. Detta tycker jag är en mycket bra strategi, att även om fansen älskar sin huvudkaraktär så byter de ut och prövar på en annan karaktär, som ger en helt annan berättelse och andra relationer. Raiden känns för mig mer som en karaktär man kan relatera till som ung man, då Snake är en äldre krigshjälte, en supermänniska helt enkelt. Raiden har relationsproblem med sitt flickvän och det är mycket känslor som flödar. Det är också en kul detalj att Konami avsiktligt visade i trailers att man faktiskt är Solid Snake i hela spelet, för att sedan lura spelarna och ge oss Raiden istället. Metal Gear Solid 2 är enligt mig ett av de bästa spel som finns, då handlingen är så komplex så att man knappt förstår allt den första gången. Det kan ju låta ganska jobbigt, men jag gillar när man handlingen i spel blir en utmaning i sig. Jag spelade spelet i samband med att det tredje spelet var på gång.

Med Metal Gear Solid 3: Snake Eater(som kom 2005 i Europa) gjorde de en liknande kampanj till att börja med som med Sons of Liberty. När de första trailerna kom för Snake Eater så trodde jag att huvudkaraktären var Solid Snake som gjorde ett uppdrag i djungeln. När det började komma trailers med undertext så började man förstå att nej, man är inte alls Solid Snake utan man är Big Boss, en karaktär som är en genomgående aspekt genom serien. Handlingen går ut på att Naked Snake(Big Boss) blir ivägskickad till Sovjet där han ska infiltrera en bas och stoppa den onde Volgin från att bygga en farlig stridsmaskin. Volgin är även allierad med din gamle mentor, The Boss och hennes enhet Cobra. Spelet utspelar sig dessutom under kalla kriget. Snake Eater försöker även göra något nytt än de tidigare spelen då du dels måste äta och dels plåstra om dig själv under spelets gång. En väldigt minnesvärd scen(av många!) är när man klättrar upp för en väldigt lång stege i ett schakt så börjar man högre och högre höra låten "Snake Eater"( http://www.youtube.com/watch?v=9aHQnDTd1y4 lyssna här! Troligtvis en vink till James Bond-filmerna) som är gjord till spelet utan någon musik utan man hör bara sången. Ett väldigt stämningsfullt tillfälle som kontrast mot ett i övrigt fartfyllt spel. Trean är på många sätt det bästa spelet i serien. Spelmässigt är det väldigt bra, då jag tycker att djungeln är mer intressant än bara stela korridorer som i de andra spelen. Dock tycker jag att läke- och ätsystemet kan bli riktigt jobbigt ibland, men det är absolut en intressant aspekt av spelet. Handlingen är intressant men det är lite som med Star Wars Episode 1-3, att de avmystifierar Big Boss precis som med Darth Vader. Big Boss var tidigare en skurk som man fått möta i de tidigaste spelen till konsolen MSX för att senare vara en sorts ikon för Solid-spelen. Fyran går också in en hel del på Big Boss, men där är det mer som en avslutande del för att knyta ihop alla säckar.

Det har även kommit några spel till Playstation Portable(PSP) som Metal Gear Acid 1 och 2, Metal Gear Solid: Portable Ops och Peace Walker(de två sistnämnda bygger vidare på berättelsen kring Big Boss). I år kommer även en HD-samling(en växande trend) med Metal Gear Solid 2, Snake Eater och Peace Walker till Xbox 360 och Playstation 3. Även fast jag har både 2an och 3an så kommer jag köpa det ändå, bara för att jag diggar spelen så pass mycket och för att jag inte spelat Peace Walker tidigare.

Så nu till det ganska nyligen genomspelade Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Jag har egentligen varit supertaggad på att spela spelet sen det var utannonserat, men då jag inte har haft en Playstation 3 förrän nyligen så har det inte varit aktuellt. Har i flera år hoppats på att spelet skulle släppas på Xbox 360, vilket troligtvis aldrig kommer bli en verklighet, så det fick till slut bli en PS3(av många andra anledningar också).
Nu när jag äntligen spelat det så kan jag bara påstå att många förväntningar är uppfyllda, medan andra inte är det. Handlings- och narrativmässigt så blev jag många gånger häpen av alla typiska vändningar och over the top-sekvenser. Som jag tidigare nämnde så lyckas de verkligen knyta ihop säcken på ett ypperligt vis och verkligen avsluta en lång berättelse på ett värdigt sätt. Känns inte som att en femte del är nödvändig längre, åtminstone inte som handlar om Solid Snake. Metal Gear-spelen är verkligen kända för att ha långa mellansekvenser, vilket många tycker är en dålig sak som inte alls utnyttjar spelmediets narrativa möjligheter. 4an bryter inte särskilt hårt mot trenden då det mesta berättas långt och överdrivet många gånger. Dock tycker jag att det är rättfärdigat med det då Hideo Kojima har en så pass intressant berättelse att berätta, så jag tycker nästan bara att mellansekvenserna är någon sorts belöning för det man har lyckats åstadkommit. I Metal Gear-serien så är halva grejen nästan att får reda på mer av handlingen och all mystik kring saker och ting. Dock gillade jag inte alla händelser i spelet och jag hade hoppats på lite andra saker än vad jag fick, vilket visserligen är bra då jag istället blev överraskad av händelser istället för att få det jag förväntade mig. Serien är också väldigt duktig på att använda sig av meta(som med Psycho Mantis läsande av ditt minneskort i det första spelet eller att en kod finns på baksidan av omslaget) vilket fyran också fortsätter med på fina sätt(dock inget jag avslöjar.
Spelmässigt sätt är Metal Gear Solid 4 många trappsteg över de tidigare spelen. Borta är de låsta kamerorna(som de visserligen tog bort i Snake Eater Subsistence), och välkommen axelvy. De flesta tredjepersonsspelen i våra dagar använder sig av denna axelvy när man skjuter och siktar vilket jag tycker är riktigt bra, så det är absolut inget dåligt att även Metal Gear följer med trenden. Det är otroligt smidigt att röra Snake och det är sällan som man sliter sitt hår på grund av kontrollen. Grafiken i spelet är kanske det snyggaste jag någonsin sett, då det är en vacker kombination av grafiskt imponerande och makalös Metal Gear-estetik. Karaktärernas ansikten är otroligt snyggt animerade. Tror inte jag sett snyggare(tycker att det är snyggare än L.A Noire´s ansiktsanimationer, som var ett av spelets stora försäljningsargument).
Jag är verkligen nöjd med spelet och kommer förhoppningsvis spela om det många gånger dels för att det är ett så roligt spel och för att få ta del av handlingen igen. Fast om du är sugen på spelet men inte har spelat de tidigare spelen så avråder jag dig. Metal Gear Solid 4 lever mer eller mindre på referenser till de tidigare spelen med hjälp av karaktärer, platser, händelser och annat så det finns en stor chans att du inte kommer hänga med i svängarna om du börjar med det fjärde spelet. Få hellre tag i det första spelet till Playstation(går att köpa på PSN för runt 90 kr) eller till Gamecube för att sedan ta dig igenom serien.

Som slutord vill jag bara hylla Hideo Kojima och hans fantastiska spelserie Metal Gear som i många år har överträffat mina förväntningar av vad ett spel kan berätta. Visserligen förs handlingen framåt genom mellansekvenser istället för ingame som i tex Half Life 2 som många gånger hyllas som ett narrativt mästerverk, men jag tycker att greppet som Metal Gear har absolut fungerar i sin kontext. Metal Gear har alltid handlat om att ge en stor berättelse med många detaljer.

Denna text är till er andra som också älskar Metal Gear, men även till de som är intresserade av spelen.

Halo: ODST - Noirrymdaction

Halo-serien av Bungie har inte alla gånger varit min kopp te, men jag har helt klart spelat och uppskattat flera av spelen i serien genom åren. Halo: Combat Evolved, First-Person-Shooter-spelet som till en början var ett release-spel till Microsofts Xbox-konsol kom även till PC och det spelade jag flitigt. Master Chiefs kamp mot de onda Covenant-utomjordingarna var kanske inte helt unik eller nyskapande, men det hade något speciellt som utmärkte sig från mängden av shooters.

Efter Halo's succé gjordes det såklart uppföljare. När Xbox 360 kom ut var det dags för den tredje delen, Halo 3, som skulle avsluta serien. Spelets ledord var "Finish the Fight" och allt tydde på att det var slutet för Halo-serien. Men som med allt som tjänar pengar är det lönt att göra mer av det goda. Bungie skrev på ett kontrakt på att göra 2 Halo-spel till innan de skulle få hoppa av Microsoft och bli självständiga.

Det första av dessa 2 spel är Halo 3: ODST. Halo 3: ODST känns som det mest förbisedda Halo-spelet då det mest ses som en expansion till Halo 3. Det har till och med Halo 3 i titeln för sjutton! ODST utspelar sig dock inte under kampanjen i det tredje spelet som man kan tro, utan under händelserna i det andra spelet, Halo 2. I spelet följer du en grupp ODST(Orbital Drop Shock Troopers) som skyddar den afrikanska staden New Mombasa från ett Covenant-anfall som sker under Halo 2. Du är alltså inte supersoldaten Master Chief som i de andra spelen utan mer vanliga soldater.

Ingen skymt av denna rustningskille alltså..

När soldaterna släpps mot ytan så kraschlandar gruppen på olika platser av staden, och du får börja som "Rookie" som vaknar upp under natten efter fallet. Som "Rookie" går du runt i staden och försöker ta reda på vad som hänt med resten av gruppen. När du stöter på vissa föremål i staden(tex ett gevär eller en övervakningskamera) så hoppar spelet tillbaka några timmar i handlingen och du får följa de olika soldaterna i gruppen efter fallet. Detta tycker jag är ett mycket intressant berättargrepp som de gjort mycket bra då man precis som "Rookie" blir nyfiken på vad allt ska leda till. Detta grepp ger också möjlighet att hoppa mellan olika intressanta actionmoment på ett smidigt sätt utan transportsträckor(dock kan "Rookies" delar ibland kännas som ett jobbigt mellanrum mellan de mer intensiva scenerna med de andra soldaterna).


Halo 3: ODST lånar grafikmotorn helt från föregångaren(Halo 3) men gör samtidigt något nytt och unikt. Halo 3: ODST är ett mer mörkt och stämningsfullt spel under många bitar än de tidigare spelen. När man är "Rookie" är det som sagt natt, vilket ger en mycket tät stämning när du går runt i bland de mörka och förstörda gatorna och skjuter Covenanter till lugn och mysig musik. Flashback-scenerna är inte lika Noir-aktiga som nattscenerna men även de har ett annat fokus än de tidigare spelen. Man är som sagt inte supersoldaten Master Chief utan lite mer svaga och taktiska soldater. Till skillnad från de tidigare spelen så fungerar inte livsystemet så att man regenererar liv efter en stund utan ODST kör med ett lite mer klassiskt system med health packs. Detta ger en helt annan dynamik i spelsättet. Du har även möjlighet att slå på någon sorts mörkersyn som även markerar tydligt vart fienderna är placerade.
Musiken är också ganska annorlunda från de tidigare Halo-spelen. Martin O'Donnells musik har alltid varit fantastisk i Halo-serien med sina pampiga stråkar och körer, men i ODST tenderar musiken att vara lite lugnare. När man går runt som "Rookie" i den mörka natten så är det ibland extremt lugna och ambienta låtar, som kontrast mot actionmomenten vilket ger ett litet annat resultat.

Lyssna på ett exempel på detta:
http://www.youtube.com/watch?v=Kw2sz-tqegU&feature=related
Martin O'Donnell – Difference For Darkness Spotify

Den här musiken gav mig verkligen rysningar ibland och det är absolut den som höjer spelet väldigt mycket. Musiken bidrar otroligt mycket till helhetsbetyget.

Jag har som sagt aldrig varit något hardcore Halo-fan. Jag har bara klarat det första och det tredje spelet(I en genomspelning Co-op) tidigare och jag har heller inte spelat Halo Reach. Jag kan verkligen förstå varför Halo är så populärt och jag uppskattar som sagt spelen väldigt mycket. Efter att ha spelat ODST så måste jag nog säga att jag tycker det är det bästa i serien. Som sagt så är spelet nog det mest förbisedda i serien, men jag tycker att det förtjänar mer beröm. Man skulle visserligen kunna säga att det bara är mer av Halo 3, men jag tycker att stämningen och fokuset är så pass annorlunda så att det ska ses som en stand alone-del i serien. Jag tyckte att ODST var en så pass bra helhetsupplevelse med varierande moment, fantastiskt stämningsfull musik och annorlunda berättelse så att jag faktiskt kan säga att det är det bästa i serien. Det är i vilket fall det som jag har haft mest kul med.

Så är du inte ett fan av Halo tidigare så tycker jag att du ska ge det en chans. Halo Combat Evolved kan jag tycka är en aning föråldrat, men det kommer snart en HD-remake av spelet till Xbox 360. Annars tycker jag faktiskt att man kan börja med ODST, eftersom det inte följer Master Chiefs resa, så du behöver inte ha lika mycket bakgrundsinformation för att förstå handlingen. Om du gillar Halo och inte har spelat ODST så tycker jag att du ska tänka om och leta upp det i en begagnathylla och sätta dig ner och ge det en rejäl chans.

Halo utan Master Chief är också Halo.

The Amazing Spider-Man!

Ärligt talat så har hyser jag någon sorts kärlek till de tre Spider-Man-filmerna med Tobey Maguire, även om de är ganska fåniga från och till och att de kanske inte gör Spidde rättvisa alla gånger. De två första är enligt mig riktigt sköna filmer, även om de har sina brister. Framförallt gillar jag tvåan då vi får en lite mer intressant skurk, Dr Octopus, istället för en plastig och överspelande Willem Dafoe som Green Goblin. Även trean har sina sköna stunder tycker jag, men de skulle ha fokuserat mer på en skurk, eller gjort Venom till den slafsige och gigantiske hunken han ska vara, inte en vilsegången That´s 70s Show-skådespelare som han är i filmen.

Tobey Maguire brukar ofta vara anledningen till att folk tycker illa om filmerna, men jag tycker han fungerar som Peter Parker. Dock verkar Andrew Garfield(som du sett i The Social Network) snäppet bättre, då han inte är den här fåniga tönten som i Sam Reimis trilogi utan mer en tragisk kille som råkar få superkrafter.

Det har florerat rykten på internet i flera månader nu om en kommande Spidde-film, som ska starta om serien med Andrew Garfield i huvudrollen. Själv tycker jag att det är ett ganska smart val för Sam Reimis rullar började kännas lite tradiga nu, så jag tror inte de hade vunnit på att göra fler. Dock kan det kännas lite tidigt att göra en omstart, då den första kom 2002, 9 år sedan. Visserligen är 9 år ganska lång tid men jag tror att det hade känts mer fräscht om de kommit med en ny Spider Man film om ännu några år till.

Så vad vet vi nu om den kommande filmen The Amazing Spider-Man? Marc Webb står som regissör, som är skyldig till ha gjort en av de bästa filmerna de senaste åren, 500 Days of Summer, men i övrigt har han inte gjort så mycket tidigare. 500 Days of Summer är en mycket mysig men tragisk kärlekshistoria, så jag hoppas att kärleksbitarna blir lite i stil med det.
I rollistan har vi som sagt Andrew Garfield som Peter Parker aka Spider Man, vilket jag tror kan fungera. Som sagt, lite mer seriöst än den fåniga Tobey. Denna gång är det inte Mary Jane som får rollen som kärleksintresse, utan det är Gwen Stacy spelad av Emma Stone(Easy A, Zombieland) som Garfield får kyssa i den här rullen. Jag gillar Emma Stone i både Easy A och Zombieland så det kommer säkert fungera, och det är kul att de tar någon annan än Mary Jane för lite variation. En annan nämnvärd skådespelare är Martin Sheen som du sett i filmer som Apocalypse Now, The Departed, Spawn(tyvärr) och även röst åt en karaktär i spelet Mass Effect 2. Sheen spelar här Ben Parker, Peters farbror. I trailern så får vi inte veta om han dör som i den första Spider Man-filmen, så vem vet, han kanske är med under hela filmen?

En av de största aspekterna till att Spider Man är en så intressant franchise är dess intressanta skurkar. De tre tidigare filmerna har betat av Green Goblin(måttligt bra), Dr Octopus(Alfred Molina gör det riktigt bra), Sandman och även Venom. Venom hade de som sagt kunnat göra mycket bättre, så det hoppas jag på att de försöker sig på i en framtida uppföljare.
På IMDB kan man läsa i rollistan att vi kommer få se Proto Goblin. Det är ingen karaktär som jag hört talas om tidigare men det är tydligen en testperson som Osborn prövar på innan han själv blir Green Goblin. Istället hoppas jag på att de gör en riktigt bra Lizard i den här filmen, som även kommer vara med i filmen. Har länge hoppats på att Lizard ska få vara med i en Spidde film, då jag gillat han ändå sen jag var ett litet barn som tittade på Spindelmannen på Tv4 med Niklas Wahlgren som Peter Parker. Curt Connors har haft en roll i de tidigare filmerna, men de utvecklade det aldrig längre. Curt Connors/Lizard spelas av Rhys Ifans som varit med i lite blandade filmer som Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1 och Notting Hill. Jag har ingen åsikt eller bild av honom så man får bara hoppas att han gör karaktären väl. När han väl är ödla så antar jag att han ändå kommer vara dataanimerad.

I trailern så får även Peter Parkers föräldrar lite utrymme, då man får se att de lämnar sonen hos Farbror Ben och Faster May för att de "måste göra något". Vore intressant om hans föräldrar hade nån viktig roll på något vis. I övrigt så gav inte den här första trailern mer än att man får se Andrew Garfield, Martin Sheen och Emma Stone i sina roller. Avslutningsvis får vi se en Point of View-sekvens där allas vår Spidde hoppar runt på hustak. Tycker att hans dräkt ser lite fånig ut av det man får se, men det kanske inte går att få hans dräkt att se häftig ut? Dock är det lite tråkigt att de verkar köra hela berättelsen från början. Känns som att publiken som kommer gå och se den här redan känner till hela bakgrundshistorien med hur han får superkrafter och hela köret, så det kanske hade varit kul om de mer hoppade in i historien, med kanske en kort resume av hur han blev Spindelmannen. Förhoppningsvis så är inte bakgrundshistorien precis så som vi förväntar oss.

Jag som har gillat Spindelmannen sen barnsben hoppas på att de kan göra en RIKTIGT bra film denna gång. Förhoppningsvis ännu bättre än de andra filmerna med vår nätslingande vän. Trailern må vara ganska tråkig men de har inte visat mycket hittills, så jag hoppas på kommande trailers och till slut på releasen 2012.

"With great powers comes great responsibilites"

bild tagen från http://imstars.aufeminin.com/stars/fan/tobey-maguire/tobey-maguire-20080514-411164.jpg

3 animerade

De senaste veckorna så har jag lyckats se tre ganska nya animerade filmer som jag gärna rekommenderar. Dessa tre är Rio, Rango och Legend of the Guardians. Animerade filmer är visserligen ofta riktade mot en barnpublik, men de kan absolut vara intressanta och underhållande att se även som vuxen.

Rio

Rio är skapad av studion Blue Sky Studios som ligger bakom Ice Age-trilogin och Robots(2005) och kom ut iår, 2011. Filmen handlar om den domesticerade fågeln Blu(rasen Blå Macaw) som är bästa vän med den mänskliga kvinnan Linda. En dag kommer en ornitolog på besök till biblioteket som Linda äger och berättar för dem att Blu(spelad av Jesse Eisenberg, känd från The Social Network) är den enda manliga blåa macaw-fågeln kvar, och ber om att få ta med honom till Rio de Janeiro där den enda kvinnliga fågeln finns. Till slut går Linda med på det, men följer med på resan. När de två fåglarna möts så kommer de inte riktigt överens, då Jewel(den kvinnliga fågeln, spelad av Anne Hathaway) är uppvuxen i naturen medan Blu har bott som ett sällskapsdjur hela sitt liv. De båda blir dock kidnappade av smugglare som tänker sälja de båda fåglarna, så de blir tvungna att samarbeta för att ta sig från fångenskapen och hitta tillbaka till Linda. På vägen möter de många intressanta karaktärer som hjälper dem. Resan blir dock svår eftersom Blu inte kan flyga.

Rio är en ganska typisk modern animerad film, med en klichéfylld handling som du garanterat inte blir överraskad av i första taget. I Rio är det mer det mysiga karaktärsgalleriet, stämningen och den färgglada och vackra visuella stilen som den har som gör filmen sevärd. De många olika karaktärerna de möter under filmens gång är alla mysiga och är ofta väldigt stereotypiska brasilianska. Skurken, en vit Macaw-fågel är också en härlig kille, som man absolut inte kan ta för något annat än just skurk. Filmen innehåller också några sång- och dansnummer för att bräcka på ännu mer med stereotyperna.

Rio är en film som verkligen fick mig att le och få mysiga känslor i mig. Med sin mycket mysiga och vackra stil och gulliga handling så blir man lite kär, nästan lite fånigt. Även fast den är klichéartad i handlingen så lyckas den ändå intressera mig, den står på egna ben helt enkelt.

4/5

Rango

















Rango är också en film från 2011, dock gjord av Nickelodeon Movies. Det som gör Rango extra intressant är att det är en western-komedi/parodi med en kameleont i huvudrollen(det har du nog aldrig sett tidigare!) som dessutom är spelad av Johnny Depp.
Rango handlar om skådespelande kameleonten Rango som ramlar av flaket på en lastbil ute i öknen. På sin vandring genom öknen hittar han en klassisk westernstad som är bebodd av en blandning av olika djurraser. Staden lider av ett stort problem, vattenbrist. När Rango kommer in på den lokala saloonen så får skrattar alla besökande åt honom när han ber om ett glas vatten. För att passa in så använder sig han av skådespel och improvisation så att lokalbefolkningen tror att han är en känd sheriff som har gjort en hel del stordåd under sin karriär, så alla börjar se upp till honom.
Han blir sheriff i stan efter att ha träffat borgmästaren. En natt när några rånare försöker ta sig in i banken där det sista vattnet finns så råkar han ge dem tillstånd att ta sig in, då han inte riktigt förstår vad de vill, så nästa dag är vattentanken borta. Detta leder till att Rango tar med sig ett gäng ut i öknen för att återfinna vattentanken och även försöka finna anledningen till stadens vattenbrist.

Det filmen Rango lever på är westerngenrens klyschor, vilket den gör väldigt snyggt dessutom. Den har verkligen en typisk westernkänsla med settingen, karaktärerna och handlingen. En sak som gör filmen en aning unik i den animerade genren är att den är mycket mer grov och våldsam än en typisk modern "barnfilm". En karaktär har en pil genom ögat som sticker ut i bakhuvudet, flera karaktärer dör(och man får se ett par lik), alkoholkonsumtion och en del grovt språk(en karaktär säger nått i stil med "i will drag you down to HELL!" med ondskefull röst). Dessa detaljer gör den här filmen lite extra unik tycker jag, då den inte är så där gullegullig som tex Pixars filmer, utan den vågar faktiskt vara lite mer grov och "vuxnare". Filmen är också extremt fartfylld på sina ställen och har några riktigt maffiga scener. Även visuellt sätt så står den ut från mängden, med även här en lite mer "vuxen" och mörk stil med fantastiska skugg- och ljuseffekter. Handlingsmässigt kanske den inte är helt unik, men just själva grundkonceptet med western gör den lite mer unik än mängden. Även denna innehåller en hel del klyschor från den animerade genren.
I slutändan så är Rango en mycket underhållande film av många anledningar, så den rekommenderar jag verkligen.

4/5

Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole














Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole(inte världens smidigaste titel precis) kändes på förhand inte som en bra film. Ugglor i hjälm, vilket var min bild av den, kändes inte alls som något jag skulle kunna gilla. Dock var inte filmen riktigt vad jag trodde.
Filmen handlar om ugglan Soren som lever ett fridfullt liv med sin familj i ett träd. Familjen består av hans föräldrar, en lillasyster och hans rivaliserande bror. Soren är som besatt av en legend om "the Guardians of Ga'hooles" kamp mot de onda så kallade "Pure Ones" som leddes av den än mer onde Metal Beak, medan hans bror bara tycker det är naivt att tro på en sån saga. En natt(ugglor är vakna på natten och sover på dagen) när de båda bröderna tränar flygning i trädet så ramlar de ner till stammen, där de vet att det är farligt. Dock blir de inte fångade av hoten från marken utan blir fångade av en hel trupp med ugglor som har massor med andra kidnappade med sig. De blir tagna till ett berg där de verkliga Pure Ones faktiskt har sitt tillhål, där de ska jobba som slavar. Soren får ett dåligt jobb, medan hans bror Kludd(haha) blir en soldat. Soren tar sig därifrån och får i uppdrag att finna The Guardians för att varna dem om Pure Ones onda planer.

Det som gör The Legend of the Guardians unik är bland annat för att den tar upp slaveri på ett mycket snyggt och moget sätt. Slaveriet som de får utså målas upp mycket hemskt, vissa ugglor blir även hjärntvättade så att de inte ska kunna säga emot utan bara arbeta. Även den här filmen har en lite mer unik handling än många andra klyschberättelser och försöker vara lite nån sorts klassisk fantasy. Alla pratar brittiska så som det ska vara i fantasy och alla namn på karaktärer, platser och allt hokus pokus känns väldigt fantasy, vilket jag tycker är roligt, att en animerad barnfilm prövar på något oprövat i genren. Dock känns den lite väl mäktig och pretentiös ibland, lite väl fantasy på sina ställen om jag säger så.
Visuellt sätt så kan det vara något av det snyggaste jag sett. Den är inte gullig som många andra filmer i genren utan har en mer realistisk stil. Det är även ingen mindre än Zack Znyder som regisserar denna ugglefilm(mannen bakom filmer som Watchmen, 300 och nyligen Sucker Punch), så förvänta er en hel del rafflande scener med välanvända slowmotion-effekter. Scenen som är på bilden är när de blir lärda att flyga skickligt när de kommit till Guardians by, vilket är en helt makalöst snygg scen med otroliga vatteneffekter och även fjädrarna på Soren ser nästintill fotorealistiska ut.
Även röstskådespeleriet måste nämnas, då det enligt mig var riktigt bra. I huvudrollen är det Jim Sturgess som får chans att vara uggla, som jag känner igen från The Beatles-musikalen Across the Universe(som du borde kika på!) som gör en mycket trovärdig insats. Hugo Weaving har även två roller i filmen vilket han gör mycket bra. I övrigt är det inga skådespelare som jag känner igen men det är verkligen duktiga röstskådespelare de fått tag i.

The Legend of the Guardians är absolut en film jag rekommenderar, men den hade inte det där lilla extra för att imponera fullt på mig. Den har visserligen kanske de snyggaste effekterna jag sett i en animerad film och det är kul att det är ett seriöst försök till fantasy, men det var något som saknades som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men den har verkligen mycket att ge tycker jag, bara att jag inte personligen fastnade rejält för den.

3.5/4 (eller 3 om du inte tycker att "komma"-betyg är rimligt).

Mustaschen!

En mycket fin låt om ansiktsbehåring, men det är inte det vi ska prata om idag(även om det hade varit mycket intressant!). Nej, idag handlar det om den franska filmen La Moustache från 2005, regisserad av Emmanuel Carrère.

La Moustache är en egentligen ganska simpel film, men det är nästan det enkla konceptet som gör att man blir fascinerad. Filmen handlar om paret Marc och Agnès Thiriez som till en början verkar ha ett mycket fint förhållande utan några problem. I filmens början så bestämmer sig Marc att raka av sig sin mustasch som han länge haft. Man kan ju inte som en vanlig icke-filmisk person tro att det skulle leda till några problem, men jodå, det gör det i La Moustache! Det börjar med att Agnès inte reagerar det minsta på den försvunna mustaschen, även fast Marc påvisar det övertydligt. Det fortsätter med att hans vänner inte känner till någon mustasch och det hela blir krångligare och krångligare under filmens gång. Även deras förhållande blir värre och värre. Kan det vara mustaschens fel?

Försöker hans nära och kära vara lustiga?
Bryr sig ingen i hans närhet?
Har han ens haft en mustasch tidigare?

Som sagt så är det ett ganska simpelt koncept, som helt och hållet kretsar kring Marcs nyrakade mustasch och parets fallande förhållande. Konceptet är dock väldigt öppet för bra persondrama och det är hela tiden något mystiskt över hela situationen, och vi tittare är lika frågande som Marc. Filmskaparna har verkligen lyckats med just det, att få publiken att känna sig lika förvirrad och frågande som protagonisten. Det är även mycket bra skådespel, speciellt mellan paret då de övertygar mycket bra i deras känsloflödande scener. Det är heller aldrig fel med franska enligt mig, ett mycket fint språk absolut.
Filmen tappar tyvärr lite av sin glans under andra halvan av filmen, då det är ett ganska långt och upprepande parti, utan att avslöja för mycket. Men den första halvan är så pass stark så att det inte gör särskilt mycket att resten av filmen halkar av banan lite. Den fortsätter absolut att vara intressant och fascinerande hela vägen ut. Det är heller ingen speciellt svår film att ta till sig, utan jag tittade på den väldigt avslappnat och var insjunken i handlingen ändå. Så även "vanliga" filmtittare kan ta till sig filmen.

La Moustache är en film för dig som vill pröva på något lite annorlunda och exotiskt(FRANRIKE!). Det är inte film du slötittar, men inte heller en film som du behöver vara fullt skärpt för att kunna uppskatta.
Så ta på dig lösmustachen och lägg dig i soffan och titta på denna franska film!

bild tagen från
http://siilentmiike.com/wp-content/uploads/2011/01/lamoustache1.jpg
Moustaches är gjord av theweebl, ta en titt på hans andra filmer!

Matnyttigt

För den här gången bjuder jag bara på en kortfilm av den tjeckiske filmskaparen Jan Svankmajer som mestadels gjort kortfilmer med många inslag av Stop-motion. Han har även gjort några långfilmer, däribland den fantastiska Alice som jag skrivit om tidigare i bloggen, men även en annan riktigt bra som heter Lunacy.
Jan Svankmajer använder sig som sagt ofta av stop-motion, för det mesta för att väcka liv i saker som inte bör leva. Bilden är också väldigt speciell, lite mulen och dyster. Många gånger så har hans kortfilmer och hans stopmotion-effekter ingen annan effekt än att bara vara en effekt, vilket man får acceptera och bara titta på de snygga filmerna. Det är i vilket fall ett mycket snyggt bildspråk.

Filmen jag rekommenderar er kära bloggläsare att se är Food från 1992. Detta är en mycket snygg helt stopmotionanimerad film med människor som går igenom de olika måltiderna under dagen, på ett mycket originellt och intressant sätt. Jag råder er iallafall att ge den en chans.

Part 1 av Food


Part 2 av Food

Heavenly Piercing Gurren Lagann!

Tengen Toppa Gurren Lagann, som denna animeserie från år 2007 är kanske en av de mest omtyckta och hypade tecknade serierna från Japan de senaste åren och har blivit hyllad från höger och vänster. Själv hade jag inte på ett bra tag blivit exalterad av en anime(förutom kanske Hayao Miyazakis långfilmer) på många år, men ville ge denna omtyckta serie en värdig chans. Gurren Lagann är en mecha-anime(alltså det kretsar mycket kring stora humanoida robotar som slåss) och är endast 27 avsnitt lång, vilket jag tycker är mycket skönt. När en animeserie är många avsnitt så kan det bli väldigt utdraget och tjatigt, så när det är ganska få avsnitt så hinner den inte tjatas ut och den får berättas i lagom fart.

(Här följer en beskrivning av mer eller mindre hela det första avsnittet för att kunna etablera vad serien handlar om, läs inte om du är otroligt spoilerrädd).

Tengen Toppa Gurren Lagann handlar om den unge Simon(i mitten av bilden) och hans äldre kamrat Kamina(vänster), som bor i en underjordisk by. Byn har ingen kontakt med ytan och inte heller med någon annan by, utan de lever ett väldigt isolerat liv. Byn drabbas även ofta av jordbävningar, så byborna jobbar dagligen med att utöka byns omkrets för att det ska finnas någonstans att bo även om en plats är raserad. Simon är en mycket flitig arbetare och borrar mest hela dagarna för att utöka byn, medan Kamina är en riktig slacker, som dock har extremt självförtroende och verkar oerhört positiv hela tiden. Simon ser honom som en brodersgestalt och ser mycket upp till honom. Kaminas dröm är att ta sig till världen ovanför, eftersom hans fader tog sig upp till ytan när sonen bara var en liten pojke. Kamina låter Simon vara med i hans Gurren Brigade som är symboliskt för denna dröm. De både är väldigt intressanta karaktärer som utvecklas under seriens gång. Simon är den klassiske svage pojken med dåligt självförtroende som absolut inte tror att han kan klara av något, medan Kamina är överpositiv i alla lägen. Han är en otroligt skön "over the top"-karaktär som pratar melodramatiskt och med väl uppbyggda meningar.
En dag när Simon borrar i jorden så finner han en borrformad nyckel och ett metalliskt ansikte i berggrunden. I samma stund så faller en stor ondskefull robot(en så kallad Ganmen)ner genom taket och ner i staden. Även en ung attraktiv kvinna vid namn Yoko(med väldigt lite kläder och överdimensionerade former, till höger på bilden) kommer med från hålet och bekämpar roboten. Kamina och Simon upptäcker att man kan aktivera det metalliska ansiktet med nyckeln som de fann och börjar slåss mot hotet från ovan. Tillsammans lyckas de tre besegra fienden och tar sig till ytan.
Det är nu serien kommer igång och konceptet framläggs. På ytan kämpar de få människor som finns där dagligen mot så kallade Ganmen som styrs av djurmänniskor. Till en början är det okänt varför människorna inte tillåts leva på ytan, men det är inget jag går in på här. Kamina lyckas kapa en Ganmen som han kallar Gurren, som tillsammans med Simons Lagann(som roboten de hittar i början kallas) kan förenas och bli Gurren Lagann(roboten på bilden). Kamina och Simon bestämmer sig för att hjälpa invånarna på ytan för att återfå den från djurmännens grepp vilket utvecklas till en mycket episk saga under seriens gång.

Tengen Toppa Gurren Lagann är faktiskt en av de bättre animeserier jag sett på flera år och kanske även en av de bästa jag nånsin sett. Serien blandar skön animehumor med over the top-action du aldrig sett tidigare. Robotstriderna är sinnesjukt mäktiga med konstanta vändningar och otroliga scener. All action kompenseras även med en mycket fin och originell berättelse om frihet, det rätta valet i livet och kärlek. Tidigt i serien så avlivar även serieskaparna en viktig karaktär, vilket jag tycker är mycket modigt och ger mer djup och dimensioner i berättelsen. Men största anledningen till att jag älskar den här serien är kombinationen av ett hav av bra karaktärer tillsammans med denna makalösa over the top-känsla som hela serien dryper av. Under seriens gång så överraskas man hela tiden av hur mäktigt och mer storskaligt det blir hela tiden.
Tengen Toppa Gurren Lagann rekommenderar jag till alla som tycker om anime, men framförallt till dig som vill ha en genomtänkt, tänkvärd, spännande och intensiv serie att titta på. Den har så mycket att ge, och handlingen utvecklas verkligen till något filosofiskt och otroligt tänkvärt. Bara för att den kretsar kring stora robotar som slåss, så betyder det inte att den inte kan ha en givande och flerdimensionerad berättelse. Den är även väldigt estetiskt tilltalande tycker jag med bra karaktärsdesign, häftiga mechas och mycket klara och färglada färger.

Så ta dig i kragen och få tag i denna galna och sinnesjuka robotslagsmålsanime! Det är verkligen ett tips!

Evangelion 1.0 You are (not) alone

Neon Genesis Evangelion(debut 1995) är en av mina absoluta favorit animes. Dess blandning av rå och tung mecha-action, psykologi och känslor funkar fantastiskt fint och stämningen är svår att slå. Evangelion började som en manga 1994, men gjordes för att väcka intresse till den kommande stora animen av företaget Gainax. Mangan och animen är olika varandra i storylinen och mangan har hållit på till än idag medan animen slutade på 26 avsnitt och en långfilm.
Neon Genesis Evangelion utspelar sig i framtida Japan. För många år sedan så kom en så kallad "Ängel" eller "Apostel" till Jorden och ödelade stora delar av världen. När serien börjar har några år gått och den unga pojken Shinji kommer till Tokyo-3 för att han är kallad av sin far, som är högt uppsatt i företaget Nerv som bygger stridstrobotar för att förhindra ännu en katastrof. Den fjärde ängeln anfaller staden när Shinji anländer, och blir påtvingad att styra Eva-01 då det påstås att han är den enda som kan manövrera den. Seriens premiss är alltså att Shinji kämpar mot änglarna i sin Eva Unit 01 tillsammans med andra "barn" som också är menade att styra robotarna. Serien fokuserar mest på Shinjis psyke, då han helst inte vill styra Eva men gör det bara för att han förväntas göra det. Nerv verkar även ha något lurt för sig under seriens gång och det är något större än människornas överlevnad som står på spel. Även frågan om robotarna verkligen är robotar tas upp.

Eva unit 01

Det var länge planer på att göra en live action-film av Evangelion, men de planerna verkar ha skrotats. Så istället började de med projektet Rebuild of Evangelion som är en remastering och nerklippt version av serien i fyra delar. Den första kallad Evangelion 1.0 You are (not) alone släpptes 2007, men jag har inte sett den förrän nu(på Uppcon XI). Även del två har kommit ut, Evangelion 2.0 You can (not) advance, som jag planerar att se inom en snar framtid.

Efter att ha sett den första delen så måste jag dock säga att jag är en aning besviken. Originalet har som sagt en väldigt bra stämning, som är skapad med hjälp av den långsamma klippningen. I denna remastering så är stämningen som bortblåst....
Själva restaureringen av det visuella är makalöst snyggt med skarpare bild, klarare färger och några nya bilder. På den punkten kan jag förstå varför man ville göra Rebuild, då serien har några år på nacken.


Men klippningen är makalöst dålig. Serien är visserligen på 26 avsnitt så den får ta tid på sig att bygga upp stämning och berätta hur den vill, men jag kan tänka mig att det går att klippa ihop det till en film bättre. Allt går makalöst fort, man hinner inte få karaktärerna etablerade och berättelsen får absolut inte den respekt den bör få. Den berättas inte så som den borde berättas. Kan tänka mig att någon att man inte förstår särskilt mycket och att det kan verkar rörigt om man inte har sett serien tidigare och ser Rebuild först. Robotstriderna är visserligen snyggt klippta och blir lite mer fartfyllda, men det är de handlingsdrivna scenerna emellan som tar skada.

Som helhet var det ganska kul att få se Neon Genesis Evangelion igen med snyggare bild på storskärm. Evangelion är ändå den animeserien som jag anser vara en av de bästa(kanske den bästa), så därmed var det kul att se igen, men samtidigt var det jobbigt att se sin älskling bli förstörd. Evangelion 1.0 är absolut värt att se på, dock om man är ett fan av serien och vill se det i ett annat format(även om formatet inte riktigt fungerar). Jag avråder att se den om man inte sett serien, utan rekommenderar hellre hela animeserien till dig, så får du ut något mycket mer.
Inom en snar framtid ska jag försöka se Evangelion 2.0 och hoppas på att den är bättre än den första "episoden".

Filmtips från en Cineast är tillbaka!!!

Uppehåll

Det har varit ett ganska långt uppehåll på min blogg den senaste tiden, men frukta inte! Bloggen är inte död eller ens döende. De kommande 4-5 veckorna har jag nämligen b-uppsats att skriva, vilket är en stor del av vad som snurrar runt i mina tankar just nu.

Min b-uppsats kommer handla om Genus i Hayao Miyazakis filmer(Spirited Away, Princess Mononoke osv). Jag har sett alla filmer han gjort under Studio Ghibli-tiden och jag tycker faktiskt inte illa om någon av dem. Något som gör hans filmer så speciella är de flerdimensionella karaktärerna han har i sina filmer. Han brukar lyckas att få nästan varenda biroll att bli intressant. Det är väldigt vanligt i forskning(ja man kan forska i film) att fokusera kring det kvinnliga genuset när man diskuterar hans filmer, då han ofta använder en ung flicka som huvudperson. Jag kommer delvis gå in på hur flickan/kvinnan gestaltas i hans filmer, men det som gör min uppsats lite mer originell är att jag kommer försöka fokusera lika mycket även på hur pojken/mannen skildras i hans filmer. Vad har den unge pojken för roll? Vad är det för några män som är med i hans filmer? Jag kommer även se på hur det skiljer sig mellan filmerna, då vissa inte riktigt följer samma standard. Ett exempel är Porco Rosso där huvudpersonen är en inte särskilt sympatisk manlig karaktär, till skillnad från de flesta där berättelsen kretsar kring en ung flicka. Så man kan säga att jag gör en genusinriktad karaktärsstudie av hans filmer.

Så de kommande veckorna får vi se om jag får plats att skriva om nån film, då mina tankar som sagt mest kretsar kring b-uppsatsen! Jag tror dock att det här kommer bli några givande veckor som helt klart kan utveckla mitt skrivande.

Och vad som hände med Pirates of the Carribean-maratonet, det vet jag inte själv. Lär inte få tid till det heller, då filmen har premiär nästa vecka. Men vem vet, kanske efter b-uppsatsperioden? Så kan jag skriva om alla fyra

Super Mario Bullshit Bros!

Super Mario Bros är ett spel som vi alla har spelat nån gång i våra liv. Åtminstone har man stött på den lönnfete rörmokaren i någon form. Du kanske spelat originalet Super Mario Bros till Nintendo 8-bit, sett på den tecknade tv-serien eller spelat något partyspel med nära och kära. Men något många nog inte har är sett denna eminenta långfilmsadaption av tv-spelet. Det är svårt att inte älska denna fantastiska film, som gör allt rätt så att du verkligen får den där härliga Super Mario-känslan som man hade som barn när man lirade. Handlingen kanske inte följer spelet helt precis så som man hade önskat, men de har gjort en intressant och originell tappning som helt klart går hem i min bok. Super Mario Bros från 1993 är den bästa spelrelaterade filmen som finns kort sagt!

Nej...

Vem fan försöker jag lura egentligen?

Super Mario Bros från 1993 är ett förbannat hemskt otyg som nån försupen idiot med koncentrationssvårigheter har skapat i sin tomma hjärna på 10-15 minuter utan att ha någon som helst vettig vetskap om förlagan innan de gav sig på projektet. Super Mario Bros gör egentligen inget rätt, den gör snarare allt fel och lite till. Regissörerna(tre stycken tydligen) har inte gett Shigeru Miyamotos och Nintendos spelserie någon som helst respekt när de gjorde den här filmen. När man ser den möter man konstant saker som man blir otroligt förbannad på om man gillar Super Mario-spelen. Vi kan lika gärna börja med handlingen!

Super Mario Bros handlar om rörmokarna Mario Mario(Bob Hoskins, som du kanske sett i "Who Framed Roger Rabbit eller "Hook") och Luigi Mario(spelad av John Leguziamo, som är med i "Moulin Rouge"). Redan här tycker jag vi tar en paus och funderar lite...vad fan tänkte de på?! Jovisst, spelen heter Super Mario Bros, alltså Super Mario bröderna, men är det nån jävel på denna planet som uppriktigt sagt tror att de heter Mario i efternamn? Tydligen trodde manusförfattaren att det är så. Bröderna får konkurrens från byggföretaget Scapelli Construction Company som har maffialiknande drag. Företaget vill bygga på en arkeologisk uppgrävning, där ingen mindre än Daisy är och försöker hindra Scapelli från denna ondskefulla akt. Vänta lite nu...Daisy? Inte prinsessan Peach? Nej, de valde att prinsessan de ska rädda är Daisy, som först syntes i Gameboy-spelet Super Mario Land för att senare vara med i en mängd olika partyspel.











Daisy i filmen



















Daisy i spelen...



Luigi blir direkt kär i Daisy, men blir kindappad. Bröderna följer självklart efter för att rädda henne! De följer efter kidnapparna, som är koopabröderna Iggy och Spike, som är bossar i Super Mario Bros 3 och New Super Mario
Bros Wii(åtminstone Iggy, den andra tror jag är påhittat till filmen). Men precis som med allt annat i den här filmen så är det så fruktansvärt fel. De är helt enkelt två människor...inget annat.

Iggy i spelet. Jag tänker inte ens visa en bild hur han ser ut i filmen...

De flyr in i en portal, och bröderna följer med. När de gått genom portalen hamnar de i en dimension som jag antar ska föreställa Svampriket. I detta...Svamprike(?) har människorna härstammat från dinosaurier istället för apor. Visserligen finns det drakar och dinosaurier(Super Mario World utspelar sig i en dinosaurievärld), men det känns inte som att det filmen försöker göra är riktigt rätt. Spike och Iggy visar sig vara underhuggare till ingen mindre än Super Mario-seriens store protagonist: King Koopa(mer känd som Bowser nuförtiden) som enligt filmen härstammat från en T-rex. Om du nu tror att King Koopa ser ut som i spelen, så tror du hiskeligt fel! King Koopa spelas av ingen annan än Dennis Hopper och ser ut så här i filmen:

Ja, Bowser(som jag hellre kallar honom) har taggigt hår i spelen...men är det här det enda de kunde/villa göra med karaktären? Sjukt ledsen blir man. Bowser vill få tag i en meteoritbit som Daisy har i sin ägo, som han ska använda för att föra Svampriket(?!) och vår värld tillsammans, av nån anledning som jag aldrig förstod. Premissen är alltså att Mario och Luigi delvis vill rädda Daisy, hitta stenen innan Bowser och i slutändan stoppa ondingens diktatorsstyre. Låter det som handlingen till ett Super Mario spel? Nej....

"Super Mario Bros the Movie" gör som sagt allt den kan göra fel. Mario och Luigi är bröder, Bowser är en människa, de räddar Daisy istället för Peach och Svampriket är nån skum dystopisk dinosauriestad. Och det är inte ens hälften av alla fel de gör! Mario och Luigi får inte sina typiska röda och gröna overaller förrän när det är cirka en halvtimme kvar i filmen tex! Om du spelat ett Super Mario-spel så förknippar du nog "hoppa" med Mario en hel del, men i filmen hoppar de knappt, och när de väl gör det använder de sig av nå fula jet-skor. Något som jag stör mig sinnesjukt mycket på är att de använder sig av karaktärer, platser och andra namn som hör till Marios värld på ett helt värdelöst vis. De sätter klassiska Mario-namn på karaktärer som inte har ett skit med sin förlaga att göra. Big Bertha, den stora röda fisken som man blir jagad av i Super Mario Bros 3, är i filmen en tjock mörkhyad kvinna med röda kläder med taggar på tex. Så fel. Det värsta exemplet på detta är dock Goombas, de klassiska bruna svamparna som går runt som fiender i varenda Super Mario-spel.
Ja, snubben på bilden är en Goomba...VAD I HELA FRIDEN TÄNKTE DE MED?! Tycker du att det här ser ut som en Goomba? Goombas i spelen är svampar, i filmen är de personer som blivit omvandlade till dinosaurier av en maskin som Bowser har i sin ägo. Neh nu orkar jag inte mer....


Trots allt detta som de gjort så makalöst dåligt, så kan jag faktiskt inte säga att filmen INTE är underhållande. Det är väldigt kul att se hur sjukt dåligt filmskaparna hanterat förlagan och den har helt klart humoristiska och galna scener. Det är inte en sån här dålig film som man sitter och somnar till eller får damp på, utan en mycket rolig film att titta på en mysig kväll med ett gäng vänner som gärna spelat Super Mario-spelen en hel del. Jag kan inte göra något annat än att rekommendera denna soppa till film, just pågrund av att den är så oerhört kul att se om man är ett fan till spelen. Så ta på er din röda keps och hoppa ner i ett grönt avloppsrör med en påse fylld med roliga flerfärgade svampar i handen på en fruktansvärd, men ack så rolig resa!

Titta på trailern!

The Call of Cthulhu - filmen från 2005

Den senaste tiden har jag börjat nörda ner mig en del i H.P Lovecrafts Cthulhumythos. För ett tag sen började jag och några till spela papper- och pennarollspelet The Trail of Cthulhu, vilket är en väldigt intressant och annorlunda upplevelse. Inte bara springa runt i dungeons och slakta och leta prylar. När vi hade börjat var jag inte särskilt skolad i Lovecrafts värld, så jag fick tag i novellsamlingen "Skräckens Labyrinter" på ljudbok(köp den här) läst av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård. I den samlingen finns trevliga noveller som "Den lurande skräcken", "Färg bortom tid och rum" och "Hunden". Lovecrafts skrivstil är kanske inte avancerad eller banbrytande, men det är innehållet som lockar. Spännande berättelser som ofta handlar om något mystiskt eller okänt som lurar i skuggorna. Ett hett tips!
Jag har även hört bra om spelet Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth till Xbox och PC från 2005, som är smått baserat på flera av Lovecrafts noveller. Det kommer jag nog ge mig på inom en snar framtid!

Jag har länge hört att filmatiseringen "The Call of Cthulhu" från 2005 , baserad på novellen med samma namn ska vara något alldeles speciellt! Det som är intressant med den är att den är en stumfilm i svartvitt, från 2005! Stumfilmer är enligt mig något väldigt intressant, med filmer som "Metropolis"(1927), svenska "Körkarlen"(1921) eller "Dr Caligaris Cabinet"(1920) som erbjuder en helt annorlunda upplevelse än en nutida ljudfilmer. Stämningen är oftast på topp med hjälp av stilfulla kulisser, mäktig musik och överspelat skådespel. Har även fast jag inte varit särskilt skolad i Lovecraft varit intresserad av att se Cthulhu-filmen, just för att det är en stumfilm gjord i modern tid.

Visst ser det ut som att Tim Burton skulle kunnat gjort denna scen?

Filmen handlar om en man som börjar nysta upp om sin döde farbrors forskning kring den så kallade Cthulhukulten. Största delen av filmen går ut på att man får se flashbacks av vad farbrodern varit med om under sin forskningstid, och en staty av varelsen Cthulhu återkommer hela tiden i berättelsen. Berättelsen låter kanske inte jätteavancerad, vilket den heller inte är. Den har sina små spänningsmoment och några riktigt stämningsfulla scener, men det är stumfilmsaspekten som ger denna stämning. De har verkligen lyckats fånga vissa av stumfilmens egenskaper, som att bara använda textrutor när det verkligen behövs, oerhört mäktig orkestermusik och väldigt tidstypiska kameravinklar(om den hade varit från 1920-1930). Dock tycker jag att de kunde bearbetat bildkvaliteten en aning då det tyvärr är lite för tydligt att det är filmat med en modern kamera. Även bilduppdateringen känns för modern, men den övertygar som sagt med de nämna egenskaper, och för att de verkligen har fått till passande omgivningar och rekvisita. Kläderna passar verkligen perfekt! Den innehåller även en fin scen med stop motion, vilket är ett plus i min bok!

"The Call of Cthulhu" är något för dig som antingen diggar stumfilm och vill se ett försök på en modern sådan, eller för dig som är sugen på att pröva på Lovecrafts värld för första gången(eller om d helt enkelt är en Lovecraftnörd, men då har du troligtvis redan sett den!). Filmen är även bara kring 50 min lång, så du behöver alltså inte avvara 2-3 timmar för denna episka skräckberättelse.

Kika gärna in trailern här! http://www.imdb.com/video/screenplay/vi1005584665/

Kommentera gärna!

bilder tagna från
http://www.spn.nu/wp-content/uploads/2009/03/call_of_cthulhu.gif
https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjBo6pQyyxylc4-dFAQbn-NYwfE6kHGDqgJ7pfr1BxbffNRbd5wxpfUu4l4kCZjwGX-um0DLh3mwq9_IDWfJU6z3IIpzxnlmf5Ena_rf8zCrJiBhrT8tXnKQ0JUbwo-v7SHVKUWRNxxETgY/s400/The.Call.Of.Cthulhu.2005.DVDRip.Xvid-RKN.avi_000345178.jpg
Vi får se vad som händer med det tänkta Pirates of the Carribean-marathonet...håll ögonen öppna!

Piratmuppar!

Aarrrh! En piratfilm som lovat, inte Pirates of the Carribean, men något nästan minst lika bra. Filmen är "Muppet Treasure Island" från 1996 som är den femte Muppet-långfilmen. Den är regisserad av Brian Henson, son till skaparen av Mupparna, Jim Henson. Den är distribuerad av Walt Disney Pictures. Jag har tidigare bara sett "The Muppet Christmas Carol", som är riktigt charmig, dock trodde jag inte att det fanns fler bra muppfilmer!


Ni kan alla berättelsen kring skattkammarön(ni kanske läst boken, sett "Treasure Planet" eller nån annan adaption), men jag tar det kort för de som inte kan den eller för dig som vill förnya minnet lite. Den unge pojken Jim Hawkings(som i denna version är vän med mupparna Gonzo och Rizzo) jobbar på en hamnkrog där han får nys om en "Kapten Flints skatt" som ska finnas på en ö någonstans av den gamle piraten Bones. Jim(och Gonzo och Rizzo) får tag i en karta och tar sig till storstan för att skaffa sig ett skepp för att leta upp skatten. Dock letar Flints gamla besättning också efter skatten, så det blir en jakt. Vännerna blir sponsrade av en man kallad Squire Trelawney(spelad av Fozzie Bear) och får skeppet Hispaniola och en besättning. Kaptenen på skeppet är ingen mindre än Kermit, som i filmen heter Abraham Smollet. Men den karaktären som jag gillar mest är den enbente Long John Silver, som spelas av Tim Curry(känd från Rocky Horror Picture Show bland annat, och även därför jag gillar karaktären i den här filmen). Silver jobbar som kock på skeppet och Jim ser honom till en början som en fadersgestalt, eftersom hans egna far är död. Gonzo och Rizzo anar dock oråd och tror att Long John Silver inte är den han utser sig för att vara. SPOILERVARNING(om du otroligt nog aldrig stött på Skattkammarön i någon form förut). Long John Silver råkar också vara en pirat som jobbade för Kapten Flint, och stor del av besättningen på Hispaniola är det med. Det hela blir en jakt för vem som ska hitta skatten först. Miss Piggy gör självklart ett gästspel också.

Några i besättningen, bland annat Jim, Kermit, Gonzo och Long John Silver

Filmen är förvånansvärt snygg, med riktigt snyggt foto, otroligt snyggt dockarbete både i design och hur de interagerar med de mänskliga karaktärerna och omgivningen. Vissa scener är otroligt mäktiga när det är runt 3o muppar i bild som gör något galet. Något som jag inte hade förväntat mig innan jag såg filmen var att det är en musikal(oftast i dessa scener som det är 30 synkroniserade muppar i bild). Enligt mig en positiv överraskning, då jag gillar musikaler och att låtarna som är med är riktigt bra. Favoriten är denna, "A Professional Pirate" med Tim Curry i centrum. Han sjunger grymt charmigt och låten är mäktig som få.



Det är även riktigt härlig humor i filmen. Det handlar ofta om ordvitsar eller skämt som kretsar kring det talade ordet. Även en del slapstick har du att vänta. Ett roligt exempel har ni här:

"Dead Tom?" "Ai!" Dead Tom är även med i en till scen som är minst lika rolig.

Nu kanske du tror att Mupparna är för barn, vilket det visserligen i första hand är för, men jag vill påstå att de har mycket att ge även till vuxna barn. Snyggt dockskådespel, sköna musikalnummer och riktigt träffsäker humor ibland. Se den! Jag själv hade tänkt se resten av "The Muppet"-filmerna som finns, så får vi se om även de dyker upp på bloggen. Den må vara ganska fånig(det är muppar vi pratar om här!), men det finns inte mycket att klaga på faktiskt. Den håller mer eller mindre hela vägen. Ungen som spelar Jim Hawkings är inte den bästa barnskådespelaren i världen, men han duger. Jag har sett Tim Curry i bättre roller(Rocky Horror Picture igen!), men jag kan inte tänka mig nån annan som skulle passa bättre i den här filmen. Men det är verkligen en film som helt enkelt inte kan motstå att rekommendera!

Det är även intressant att tänka på att filmen som sagt är utgiven av Walt Disney Pictures, som några år senare gjorde "Pirates of the Carribean"-trilogin. Estetiken är faktiskt ganska lik, den här väldigt serietidningsaktiga bilden av pirater. De satt säkert och tittade på denna för inspiration när de skulle göra Pirates-filmerna.

Nästa gång kanske det blir piratrelaterat igen, vem vet? Kanske mupprelaterat? Eller varför inte något helt annat! Se fram emot det! Kommentera gärna

bilder tagna från
http://img.listal.com/image/1430376/600full-muppet-treasure-island-screenshot.jpg
http://www.grouchoreviews.com/content/films/2424/1.jpg

Beyond Good and Evil, en modern spelklassiker

Även om den här bloggen är dedikerad till filmtips och annat filmrelaterad så kan jag inte låta bli att tipsa om spelet Beyond Good and Evil från 2003. Spelet är regisserat av Michel Ancel som är känd för sin Rayman-serie. Spelet har nyligen kommit till Xbox Live Marketplace och Playstation Network i HD för cirka 80-100 kr vilket är ett kap!

Lyssna på denna låt från spelet för bästa effekt av läsningen!

Spelet utspelar sig i ett land som heter Hyllis, en plats som ständigt hotat av en utomjordisk ras som kallas The Domz. De så kallade Alpha Sections, påstår att de gör allt för planetens bästa, men är är de verkligen så lojala som man kan tro? Har de en koppling till The Domz?
I spelet får du vara den unga kvinnliga frilansjournalisten Jade, som bor i ett fyrtorn tillsammans med andra föräldralösa yngre barn och Jades bästa vän, grisen Pey´j. Jade får tidigt ett uppdrag att hjälpa en underjordisk organisation att försöka få fram sanningen om Alpha Sections. Historien känns kanske inte som något jätteoriginellt och intressant men krutet ligger på persongalleriet, speciellt då med fokus på Jade, Pey´j och agenten Double H. Även några twistkryddor finns närvarande som hettar till plotten. Handlingen funkar helt klart för att få dig engagerad i ditt spelande.

Spelmässigt finns det många likheter med tex The Legend of Zelda eller Star Fox Adventures(som i sig är en Zelda-klon). Du har en svävare som du tar dig fram med genom världen, som inte är särskilt stor, men det räcker gott och väl. I likhet med Zelda får du nya föremål, men i det här fallet till svävaren, som du behöver för att ta dig vidare ju längre du kommer i spelet. Det är en del pusseldelar, men det är oftast inget som får dig att bli galen. Det finns även likheter med Metal Gear Solid eller Splinter Cell, då det i många delar av spelet finns smygmoment som är riktigt grymma. Det är en väldig närvaro under dessa scener och de är helt klart mina favoritdelar i spelet.
Om du inte orkar springa runt i huvudäventyret finns det svävarrace, lufthockey och andra små minispel att roa sig med, som är snyggt införda i spelet.

Ett plus i många spel, precis som i film, är när musiken är bra. Framförallt när den tillför något till stämningen, vilket musiken i Beyond Good and Evil gör mycket väl. När det väl är action är det snabb och härlig musik, medan under de lugna partierna är det antingen mystiskt och spännande eller helt enkelt fridfullt. Spelet försöker även vara inspirerat av Spanien, då vissa karaktärer pratar med spansk brytning eller använder spanska ord. Även några låtar är sjungna på spanska.

Beyond Good and Evil är ett spel för dig som kan tycka att lite äldre spel även har något att ge. Spelet lider av några skavanker som dålig kamera och några få buggar, men i övrigt finner jag inget som stör. Grafiken kanske inte är i dagens läge det bästa du sett, men designen bidrar till stämningen, dock kan några karaktärer se lite tråkiga ut. Några partier i spelet kan även vara rätt frustrerande, men det är trots allt ganska vanligt i spel!
Det kanske inte är något för personer som enbart spelar World of Warcraft på sin fritid eller helst lirar en onlinematch i Call of Duty, men om du gillar gamla äventyrsspel i stil med The Legend of Zelda, Jak and Daxter eller Rayman så tycker jag verkligen att du ska ta en titt på detta. Det är inte många kronor du förlorar från ditt konto, så det finns inte mycket som stoppar dig!

2008 kom det en trailer för ett Beyond Good and Evil 2, men sen dess har det inte sagts särskilt mycket om uppföljaren. Jag hoppas att det kommer vissas något mer från spelet inom en snar framtid. Se trailern här!

Jag vet att jag sagt att jag ska skriva om Pirates of the Carribean-filmerna, men det projektet ligger just nu på is. Jag kommer skriva om dem innan den fjärde filmen kommer ut, så håll ögonen öppna! Nästa gång blir det dock piratrelaterat!