Årets bästa album 2012

Musik är något av det viktigaste i mitt liv då en låt i bakgrunden kan skapa eller öka så mycket stämning och känslor. Det spelar ingen roll om det handlar om när jag sitter ensam framför datorn, tar en promenad eller sitter på bussen; det mesta blir helt enkelt mycket bättre av musik. 

Förra året skrev jag en lista med de bästa albumen just det året, med inspiration från Calle som skrev en sådan lista på sin blogg. Under det pågående året har jag antecknat varje bra album jag lyssnat på för att kunna göra en likadan lista för det här året. Listan är inte i någon nummerordning utan jag listar helt enkelt bara de album jag tycker har gett det starkaste intrycket, de härligaste och de som jag

helt enkelt lyssnat mest på med en motivering. Albumen behöver heller inte alls vara de bästa någonsin eller det bästa med artisten/bandet, men bara de har någon form av kvalitet som gör att det ändå blir en av de bästa plattorna för året. Listan är lång med mycket läsning, men se det som att du kanske kommer upptäcka fantastisk musik som du kanske inte hade hört annars. 

Har gjort en lista med alla album och även en med de bästa från varje på Spotify. Vid varje text länkar jag också respektive album och favoritlåten på Youtube. Välj själv hur du vill lyssna! 

Årets bästa album: Årets album 2012

Årets bästa blandband: Årets blandband 2012

Calles lista för året: http://lagerkrantz.blogspot.se/2012/12/2012s-basta-album-enligt-mig.html

Nu sätter vi igång!  

Zomboy - The Dead Symphonic EP    

Zomboy är en ganska ny dubstepartist(eller brostep om du vill vara sån) som slog igenom med sin Game Time EP förra året med sköna låtar som "Pirate Hooker" och "Organ Donor". Zomboy jämförs väldigt ofta med det stora kommersiella ansiktet för dubstepmusiken, Skrillex, men han har helt klart något väldigt eget i sin musik som jag inte riktigt finner någon annanstans i genren. Han skapar musik som får mig att epileptiskt flumma framför datorn eller får mig att låtsas att spisen är ett mixerbord medan jag lagar mat med låtarna i bakgrunden. Med den senaste plattan The Dead Symphonic överträffar han utan tvekan sitt debutalbum med ännu tyngre beats som får mitt hjärta att pumpa i takt med låtar som Vancouver Beatdown och Hoedown(som har en sampling från Angry Birds-temat!). Zombay är lätt en av mina favoriter bland dubstepmusiken och det känns som att han har mycket att komma med i framtiden. 

Bästa låt: Hoedown. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=wmrdmgaGyKQ

Spotifylänk:  Zomboy – The Dead Symphonic EP

 The Killers - Battle Born

The Killers är ett av mina absoluta favoritband(även om sångaren Brandon Flowers är mormon) sen jag upptäckte dem med albumet Day & Age från 2008 med fantastiska låtar som "Losing Touch" och "Spaceman". Det albumet har hörts mången gång i mina hörlurar på bussen och på tåget men också en hel del hemma under åren. Dock är mitt absoluta favoritalbum med bandet det första, Hot Fuss. som mer eller mindre bara har klockrena låtar som aldrig blir gamla. När jag hörde att bandet hade ett album på gång som skulle släppas i år sköts förväntningarna upp flera mil högt. Kunde de kanske göra en ny Hot Fuss? Nu är fallet tyvärr så att Battle Born inte ens är en av deras bättre plattor, då den inte alls har särskilt många låtar som fastnat hos mig. Dock har den några låtar som är så pass bra att albumet får en plats på den här listan. Jag kan inte låta bli att ryckas med i den känslotunga texten och den episka refrängen i "The Way It Was" eller singeln "Runaways". Andra nämnvärda låtar är den starka balladen Here With Me eller den pampiga "Miss Atomic Bomb". Dock har plattan som sagt inte tillräckligt många bra låtar för att ses som ett av de absolut bästa albumen som släppts under året, men de som är bra är verkligen bra, så Battle Born förtjänar en plats. 

Bästa låt: The Way it Was. Youtube:  http://www.youtube.com/watch?v=W8w-wlQsEJs

Spotifylänk: The Killers – Battle Born

Kent - Jag är inte rädd för mörkret

Kent är utan tvekan det band jag lyssnat mest på under hela mitt 22 åriga liv, så det kan lätt sägas att det är mitt favoritband. Eskilstunagrabbarna har funnits där när man haft det svårt men också under glädjedagar. Det finns ingen annan låtskrivare som Joakim Berg i det här landet eller ens på den här planeten. Texterna kan många gånger vara svåra att förstå men det finns oftast något där som vem som helst kan relatera till, plus att de flera gånger är väldigt fulla med känslor i kombination med den härliga musiken. Jag upptäckte Kent en stund innan de släppte albumet Tillbaka till Samtiden som nog kan vara den skiva jag lyssnat på absolut mest bland all musik. Låtarna slog till rätt i hjärtat och hjärnan och jag återkommer till dem då och då. De två efterföljande albumen Röd och En Plats i Solen lyckades enligt mig inte riktigt komma upp i den nivå som Samtiden kom till. Kent är också ett sånt band som har väldigt mycket fantastiska verk i sin historia så det är alltid med skräckblandad förtjusning man slår på ett nytt album för första gången. Så när den första låten 999 släpptes var jag inte riktigt säker på vad jag skulle tycka. Det fanns något i låten som fascinerade mig och det kändes som att de kanske var på väg till den gamla stilen med mindre synthar och elektriska trummor, men den fastnade inte direkt. Efter många lyssningar fastnade den till slut. Dock blev det samma sak igen när hela albumet kom. Var skivan bra eller var den en flopp? Låtarna slog inte an direkt. Jag är inte rädd för mörkret har dock verkligen växt för varje gång jag slagit på albumet och många av låtarna fann jag inte på riktigt förrän jag såg dem live i somras på Peace & Love-festivalen i Borlänge, som utan tvekan är en av de mest magiska konserter jag varit på. Till slut har jag kommit fram till att albumet är fantastiskt. Det kanske inte är någon Tillbaka till Samtiden eller Hagnesta Hills, men den är verkligen fylld med fantastiska låtar. "Petroleum" är unik med sina Chtulhu-referenser, "Jag Ser Dig" berör varje gång med sina sublima referenser till den hemska händelsen i Utöya och "Färger På Natten" får igång mig varje gång. Kent levererar åter igen. 

Bästa låt: Jag Ser Dig. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=mnlGmsoOBn0

Spotifylänk: Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Den Svenska Björnstammen - Ett fel närmare rätt

Det lär inte finnas många som missat Den Svenska Björnstammens megahit "Vart jag mig i världen vänder" som spelades överallt ett tag. När den låten kom förstod jag verkligen inte vad det var som var så fantastiskt med låten och avfärdade bandet mer eller mindre som skit. Sen råkade det vara så att jag gick förbi en konsert med dem på Peace & Love-festivalen i somras och stannade kvar och tittade en stund. Det var något med de unga grabbarna som kändes genuint äkta. Deras scenframträdande kändes inte tillgjort utan det var en äkthet i det de gjorde. En blandning av seriositet och flum flög i luften och låtarna träffade mig. När jag kom hem efter festivalen var det bara att slå igång skivan, och den fastnade direkt. Grabbarna från konstkollektivet är verkligen grymma på texter och får en vardaglighet att låta djupare än vad den är och deras röster bidrar även till detta. Albumets inledningstitel "Ett fel närmare rätt" kan till en början låta som en tjatig och dryg låt men utvecklas till en fantastisk liten berättelse om livets motgångar. Den Svenska Björnstammen är så mycket mer än "Vart jag mig i världen vänder". 

Bästa låt: Ett fel närmare rätt. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=T23xAOa174k

Spotifylänk: Den svenska björnstammen – Ett fel närmare rätt

Niki & The Dove

Det svenska bandet Niki & The Dove som består av de tre personerna  Malin, Gustaf  och Magnus släppte förra året en EP kallad The Drummer som hade några riktigt bra låtar på sig som jag lyssnat många gånger på innan fullängdsalbumet kom. Albumet Instinct innehåller dessa låtar, plus flera stycken nya som är minst lika bra. Deras mäktiga electropop med Malins känslofyllda röst skapar något som jag inte riktigt stött på tidigare. Texterna handlar om allt mellan övernaturligheter och naturfilosofi. Det är sällan texter som verkligen berör på insidan men naturtemat är intressant och originellt. Jag kan heller inte klaga på att jag såg dem live i somras på en liten scen vid en kulle under en vacker natt. Deras scennärvaro var enorm och ljusshowen som skapades med hjälp av ett gäng dansare skapade en otroligt mysig känsla. Låtar som "Mother Protect" och "DJ, Ease My Mind" slår an i mina electronerver samtidigt som jag blir fylld av härliga känslor om naturen och vill ta mig till en klubb och drömma mig bort.

Bästa låt: DJ, Ease My Mind. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=VnexkG4RrtA

Spotifylänk: Niki & The Dove – Instinct

 Two Door Cinema Club - Beacon

Egentligen har jag lyssnat mycket mer på deras debutalbum Tourist History från 2010 i år, men årets album Beacon har också sin kvalitet. Two Door Cinemas indierock är verkligen fenomenal med fantastiskt gitarr- och synthspel på de flesta låtar tillsammans med texter som flyter fram på ett sånt där härligt vis. Låtarna på Beacon har absolut inte nått fram till mig lika bra som t.ex. "Come Back Home" eller "Something Good Can Work" från det föregående albumet, men den har helt klart många bra låtar.  Det är egentligen inte mer än mer av det goda, med låtar som Someday som får dig att smådansa och gå fortare när du promenerar med den i lurarna medan Sun får dig att sitta och digga med i en härlig takt. Har du inte hört Two Door Cinema Club tidigare måste jag dock rekommendera debutalbumet Tourist History framför denna, men Beacon har en given plats på listan i vilket fall som. 

Bästa låt: Sun. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=sKyK1Mme9Sc

Spotifylänk:  Two Door Cinema Club – Beacon

Sigur Rós - Valtari

Sigur Rós är egentligen ett ganska svårlyssnat band. De ofta sju minuter långa låtarna kräver tålamod, är oftast inte särskilt händelserika många gånger och de sjunger på isländska. Men jag gillar det. Det finns något magiskt i deras musik, i de långdragna gitarrdelarna  och i de episka crescendon som de släpper loss då och då. Isländska är också ett väldigt vackert språk och Jonsis falsettröst gör det inte sämre precis. Sigur Rós är ett sånt där band där du inte sitter och lyssnar på enskilda låtar, utan du tar dig tid att lyssna igenom hela album för att få helhetsupplevelsen. Med detta sagt så finns det väldigt många bra album med dem, kanske till och med alla är riktigt bra när man ser dem som enskilda helhetsupplevelser. Så när det nya albumet Valtari skulle komma var förväntningarna väldigt höga, kanske högst på hela listan. Dessa förväntningar var kanske lite för höga, då slutresultatet absolut inte är en av de bättre plattorna med Sigur Rós. Det här albumet är det mest långsamma och minst händelserika av de som finns, men jag vet inte om jag egentligen tycker det är något dåligt. Den saknar riktiga hittar som "Hoppípolla" eller "Gobbledigook" men flera av låtarna på den nya är mycket vackra, framförallt favoriten "Varúð"(Varning) där Jonsi får sjunga ut på riktigt plus att det är en sån där låt som riktigt exploderar mot slutet. Valtari levde absolut inte upp till mina höga förväntningar, men det är en skiva jag kommer fortsätta lyssna på.

Bästa låt: Varúð. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=Gf1h2PMPCAo

Spotifylänk: Sigur Ros – Valtari

Hot Chip - In Our Heads

Hot Chip är inget jag lyssnat på innan det här albumet, men jag blir helt klart sugen på att lyssna på mer av dem efter att ha lyssnat på In Our Heads ett antal gånger. Hot Chip är någon form av electropop med mycket härliga synthslingor och allt möjligt annat trevligt som får det att rycka till i kroppen. Det som verkligen säljer den här plattan för mig är alla sköna melodier och beats som låtarna innehåller, då de står som ryggrad åt låtarna. Detta säger inte att något annat i låtarna behöver vara sämre för det. Sången är mycket trevlig och texterna är så där skapligt djupa men samtidigt lättsamma. Låtarna på skivan pendlar oxå mellan att vara väldigt glada och ganska tunga på sina ställen. Låten "How do you do?" är ett riktigt glädjepaket medan favoriten "These Chains" har riktigt känslosam text med en ganska melankolisk musik. Hot Chip är utan tvekan ett band jag ska kika närmare på och förhoppningsvis se live någon gång i framtiden.

Bästa låt: These Chains. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=cpSdeKrbcqc

Spotifylänk: Hot Chip – In Our Heads

Markus Krunegård - Mänsklig Värme

Jag kan börja med att jag sett Krunegård live fem gånger. Flera av dessa gånger i år. Markus Krunegård är en av mina absoluta favoritartister med sina väldigt relaterbara och finkomponerade texter. Det är sån där musik som jag inte kan låta bli att sjunga med i, vare sig det är hemma eller på konsert. Markus debutalbum som soloartist, Markusevangeliet, är en modern klassiker medan de två andra albumen som kom samtidigt är riktigt bra, men inte på samma nivå som den första. Redan innan albumet kom hann han släppa de tre låtarna "Everybody Hurts", "Askan är den bästa jorden" och "Korallreven & Vintergatan" och jag han nästan lyssna sönder dem. Dessa tre låtar är allihopa riktigt bra, men det bästa med albumet är att det innehåller flera minst lika bra låtar som "Vår Sista Dans" eller "Minusgrader Rensar Luften". Låtarna är som vanligt väldigt instrumentalt tillfredsställande, men som sig bör så är det texterna som briljerar mest. Texterna liksom rullar fram på ett sätt som inte många andra svenska artister kan. Winnerbäck och Kent må ha bra textkunskaper men det är något oslagbart med Krunegård. Sen går det inte att glömma att det knappt finns något som slår att stå med flera hundra andra och sjunga med i refrängen på "Korallreven & Vintergatan": 

"Mänsklig värme snälla kom närmre. Mänsklig värme snälla kom närmre. Trettiosju grader celsius är allting som behövs".

Bästa låt: Korallreven & Vintergatan. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=TJwCbAiT5hw

Spotifylänk: Markus Krunegård – Mänsklig värme

Deadmau5 - >Album Title Goes Here<

Deadmau5 är en artist jag respekterar och tycker om väldigt mycket sen en tid tillbaka. Vad fan, jag har till och med byggt en egen hjälm vid ett tidigare tillfälle. Mycket av kärleken blossade fram efter att ha sett honom live för första gången på Peace & Love år 2011. Deadmau5 gör elektronisk musik som simmar mellan trance, techno, progressiv electro och house som många gånger är ganska händelselös. En låt kan vara sju minuter lång och upprepa sig om och om igen med några ändringar här och var eller en ny trumma eller melodi i bakgrunden, men inte mycket mer än det. Ändå tycker jag att det finns något väldigt kvalitativt i det. Det finns ett hantverk bakom. Många skulle nog påstå att hans musik är väldigt simpel och att låtarna troligtvis inte är särskilt svåra att göra själv, men mycket av dessa påståenden kommer bara från naivitet. Med det senaste albumet >Album title goes here< påvisar Joel Zimmerman återigen att han kan skapa fantastiska härliga låtar som passar i bakgrunden eller på dansgolvet. Flera av låtarna är visserligen spår som vi sett tidigare en längre tid som "Maths" eller "The Veldt", men de nya låtarna som plattan innehåller kompenserar för detta. Joel har t.ex. ännu en gång samarbetat med Wolfgang Gartner på låten "Channel 42"(precis som på "Animal Rights") vilket gett ett trevligt resultat medan hans egna låt "There Might Be Coffee" får igång mig varje gång med sin fantastiska melodi tillsammans med ett härligt beat. Det finns många elektroniska musiker i våra dagar, men det är inte många som kommer upp i Deadmau5 nivå.

Bästa låt: There Might Be Coffee. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=jwts1Bemb8M

Spotifylänk: Deadmau5 – > album title goes here <

Mumford & Sons - Babel

Mumford & Sons är ett folk-rockband som jag upptäckte ganska tidigt på året genom en vän. Jag blev självklart introducerad genom den fantastiska debutplattan Sigh No More som jag lyssnade oerhört mycket på de första månaderna kring upptäckten. Jag hann även att se dem live på Peace & Love(dock hade sångaren stukat ena handen), vilket var en upplevelse i sig. På ett sätt var det därmed perfekt att detta album, Babel, släpptes samma år som jag upptäckte dem. Babel når inte riktigt upp till samma nivå som Sigh No More på grund av att den enligt mig har ganska många tunna låtar, men de låtarna som är bra är minst lika bra som på den föregående. Mumford & Sons skriver låtar som rycker med mig fullständigt med den pampiga musiken och de klockrent finstämda texterna. Marcus Mumfords sång är mycket härligt även på denna skiva. Hans sångröst tas fram mest på den till en början ganska lugna låten "Holland Road". Mumford & Sons har en fin framtid framför sig.

Bästa låt: Whispers in the Dark. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=HX-o61g3yKw&list=UUhPzV-uAKhVMguKI7RB8uGQ&index=8 (Live)

Spotifylänk: Mumford & Sons – Babel

 Alina Devecerski - Maraton

Det är nog inte många här i landet som inte hört hitsingeln "Flytta på dej", i alla fall om man varit på någon sorts festtillställning. Flickorna i lokalen tar i som hårdast och vissa killar hänger med, medan vissa mest svär och sliter sitt hår. Jag var mer eller mindre(kanske inte SÅ extremt..) en av de sistnämnda när låten började bli populär. I alla fall så tyckte jag illa om låten, men det var ändå något i den som fick mig att sjunga med i vilket fall. Mer och mer växte låten på mig och de nästkommande singlarna "Jag svär" och "Ikväll skiter jag i allt" påverkade mig likaså. Alinas texter har något som jag verkligen blir berörd av samtidigt som det finns något litet oseriöst och flummigt i dem. När väl albumet släpptes har jag inte kunnat sluta lyssna på den, speciellt inte på den starka låten "Vem tog dig hem" som jag känner igen mig i på ett personligt plan. Inte heller kan jag undgå att ryckas med i den arga refrängen i "Facka ur" eller den synthiga "Ärligt talat". Jag ser väldigt mycket fram emot Alinas framtida projekt och jag vill verkligen se henne live inom en snar framtid.

Bästa låt: Vem tog dig hem. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=UZYneP5ayU4

Spotifylänk: Alina Devecerski – Maraton

 Imagine Dragons - Night Visions

Imagine Dragons är ett relativt nystartat amerikanskt alternativt indierockband som i år släppte sitt debutalbum Night Visions. Du kan ha hört deras hit "Radioactive" antingen på radio eller i en trailer till spelet Assassins Creed III, en låt som absolut inte är den bästa med dem, vilket säger mycket om albumet. När albumet kommer till det tredje spåret "It's Time" blir skivan fenomenal de fantastiska låtarna bara stakar sig på varandra. "Demons" är en sån där låt som börjar lugnt och nedstämt för att sedan panga på med mäktiga trummusik i refrängen medan låten "Bleeding Out" gör något liknande fast med bakgrundskörer och pompa och ståt! Jag kan tycka att albumet är lite spretigt med ganska olika stilar på låtarna, men det är inget problem då det är så pass många låtar som levererar.

Bästa låt: Demons. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=NSoIWEGL1YM

Spotifylänk: Imagine Dragons – Night Visions

Sibille Attar - Flower's Bed

 

Sibille Attar är en härlig svensk tjej som varit med i banden Speedmarket Avenue, The Tourettes och [Ingenting]. Hon flyttade till Stockholm som femtonåring och det märks att hon levt livet i musikens tecken. Sibille Attar upptäckte jag genom att jag läste en artikel och intervju i tidningen Filter, och blev direkt intresserad utan att varken ha hört talas om henne eller hennes musik. Debutalbumet The Flower's Bed är bara fyra spår långt, men det levererar verkligen. Inledningsspåret "Alcoholics" är den mest radiovänliga låten där hon sjunger att "All my friends are alcoholics, i am probably the same" medan de andra tre låtarna är lite mer melankoliska och fina. Det märks att det är ett nytt projekt då det känns väldigt experimentellt många gånger. Avslutningslåten "Trouble of the World" spelas med nått konstigt stränginstrument och Sibilles röst hörs sprakigt och lite i fjärran. En fin debut och jag hoppas på ett fullängdsalbum inom kort.

Bästa låt: The Day Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=5sC6WuhHq7Q

Spotifylänk: Sibille Attar – Flower's Bed

Lillasyster - 3 

 Jag kan inte låta bli att älska bandet Lillasyster och deras hårda och smutsiga låtar på svenska. Jag var aldrig något fan av Lok när de var aktuella men jag fastnade direkt för Lillasyster första gången jag hörde dem. Martin Westerstrands texter är ibland väldigt fina men kan snabbt växla över till oseriöst och nästan lite fånigt, men det är nog därför jag gillar dem. Jag är dessutom uppväxt med hårdrock(har gått ifrån det ganska mycket de senaste åren) så det är nog också något sådant bakomliggande. Det tredje albumet som helt enkelt heter 3 är inte alls lika bra som de två första men den har absolut sina fina punkter med första låten "Total panik" eller låten "Vad skulle mamma säga" som handlar om bandet själva och det märks att de inte tar sig själva eller sin musik på särskilt stort allvar. Sen finns det självklart sedvanliga låtar med titlar som "Dra åt helvete" och "Gött med stryk". En skiva jag slår på när jag känner för något hårdare.

Bästa låt: Vad skulle Mamma säga. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=3e5RxqFssaw

Spotifylänk: Lillasyster – 3

Of Monsters and Men - My Head Is An Animal 

Bandet Of Monsters and Men är precis som Sigur Rós från Island, men ungefär där slutar de att vara lika varandra. Bandet skapar musik som tar influenser från indierock och pop, men även en del folkmusik. De har även en manlig och en kvinnlig sångare som fungerar väldigt bra tillsammans. Det blir mycket fina kontraster på vissa låtar. Albumet My Head is an Animal är deras debutalbum som slagit stort över hela världen på kort tid, och jag förstår varför. Bandet gör slagkraftiga låtar med mysiga känslor och välstämd sång. Har du hört minst en låt med dem har du troligtvis hört "Little Talks" som spelats en hel del på radio de senaste månaderna. Gillar du den finns det ingen anledning att inte plocka fram det fulla albumet och lyssna igenom hela, då den är full med likvärdiga låtar(och ibland bättre) som passar till många tillfällen. Of Monsters and Men är verkligen ett sånt där band jag önskar till Peace & Love-festivalen i sommar, då det skulle ge mig en mycket stor anledning att dra dit.

Bästa låt: King And Lionheart. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=5AiSrCPvpco

Spotifylänk:  Of Monsters And Men – My Head Is An Animal

Savant - ISM

Savant är vad jag förstår svensk, och har gjort en hel del plattor tidigare där han kombinerar dubstep och electro med bitpop. För mig var han helt okänd tills jag såg albumet på Spotifys "What's New" då jag direkt blev intresserad av det färgglada och finurliga omslaget. När jag väl slog igång albumet började mitt elektroniska hjärta att pumpa och jag blev kär. Låtarna är verkligen ingen sån där rörig och galen dubstep utan det är mer en blandning av melodier och härligt tungt wob wob. När jag slår igång albumet framför datorn så börjar jag inte sällan att röra på mig konstigt och kan inte sluta förrän plattan är slut. Jag kan inte säga att det finns en dålig låt på albumet faktiskt, med låtar som "The Beat" och "Nightmare Adventures". Tveka inte att kika in Savant(som för övrigt är ett neuropsykiatrisk syndrom) om du gillar dubstep.

Bästa låt: The Beat. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=weRiAwPR5xQ

Spotifylänk: Savant – ISM

Funeral Suits - Lily of the Valley

Funeral Suits fann jag av en ren slump då jag satt en eftermiddag och klickade mig vidare på musikvideor på Youtube. Då var jag där, på musikvideon till "All Those Friendly People" och fastnade ganska fort för den till skillnad från mycket annan musik jag upptäckte under den sessionen. Funeral Suits är ett alternativt rockband från Irland som gör sin debut med plattan Lily Of  The Valley. Det som utmärker dem speciellt är de väldigt närvarande gitarriffen på låtarna som mer eller mindre är låtarnas ryggrad, sen skadar det inte en aning att sångaren är så pass bra på att sjunga och skapa texter. Det lilla man hör av irländskan är bara trevligt också. Men som sagt så är det de distinkta elgitarrerna som man minns mest av låtarna då de klämmer ut fantastiska melodier och riff som skapar trevlig indiemusik. Funeral Suits är utan tvekan listans mest okända album, så är du sugen på något lite annorlunda och kvalitativt ska du trycka dig vidare till Spotify.

Bästa låt: All Those Friendly People. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=5j4l_NdkYMQ

Spotifylänk:  Funeral Suits – Lily of the Valley

Boss Fight - Caps On, Hats Off 

Vad mer kan man egentligen säga om Bossfight än att det är trevlig bitpop? Bossfight är tre svenska killar som tillsammans gör härligt blippande melodier med skönt dunk i, precis som all annan bitpop. De gör helt enkelt sån där musik som får dig att frenetiskt vifta på armarna i takt med blipbasen och får dig att vilt hoppa runt framför datorn. Har du något som helst intresse för tv-spel(speciellt då spel i 8- och 16-bitars grafik) så kommer du nog uppskatta musiken. Finns inget mer att säga.  

Bästa låt:  Be Gone Mr. Gawne. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=74S2RwVaynI

Spotifylänk: Bossfight – Caps On, Hats Off

 Dada Life - The Rules of Dada

Dada Life gör enligt mig den bästa klubbmusik då deras låtar också minst lika bra passar där hemma. Det känns som att de verkligen försöker göra den absoluta klubbmusiken med tunga och melodier som är lätta att komma ihåg, och enligt mig lyckas de väldigt väl på den punkten. Det gör det inte mindre underhållande att de har någon försmak för bananer i sitt bildliga språk och att de har de så kallade "The Rules of Dada" som innehåller t.ex. regeln: "Never bring your brain to a rave" eller "Arriving beautiful - leaving ugly". Deras senaste album som heter just The Rules of Dada innehåller förvissa låtar som hörts förut som singlar under året("Kick out the epic motherfucker", "Feed the Dada", "Happy Violence" och "Rolling Stones T-shirt"), men det är inget problem när dessa är så pass bra låtar.  Varje gång jag hör en låt med dem hemma längtar jag tillbaka till dansgolvet för att pumpa omgiven av rök och människor. Jag längtar även tillbaka till konserten jag såg i somras som faktiskt många gånger slog de båda Skrillex-konserter jag sett på fingrarna. Dada Life är verkligen många gånger den ultimata housemusiken med sina simpla beats och tunga låtar. 

Bästa låt: So Young So High. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=fUyF6xfzHMA

Spotifylänk: Dada Life – The Rules Of Dada

Billy Talent - Dead Silence 

Billy Talent är  ett band som följt med mig sen tiden innan gymnasiet med sina härliga riff, sköna texter och tunga melodier. Speciellt deras andra album Billy Talent II har en speciell plats i mitt hjärta med låtar som "Devil in a Midnight Mass" eller "Fallen Leaves". Med det här albumet bryter de trenden med att kalla plattorna för deras nummer och har kallat detta för Dead Silence istället. Med det nya albumet kan du förvänta dig exakt detsamma soundet som de givit oss på de tre tidigare albumen, så det är absolut inget nytt med den, men varför ändra på ett vinnande koncept. Billy Talent fortsätter att leverera sköna riff med refränger i fokus med låtar som "Surprise Surprise" eller låten med det sköna namnet "Viking Death March" som mer får mig att tänka på ett norskt black metal-band än alternativ rock. Sen måste jag säga att albumet är enormt fint med de mörka färgerna och de gulliga hajarna. Albumomslag har egentligen ingenting med musiken att göra, men de kan bidra med känslor. Dead Silence är mer av det goda helt enkelt.

Bästa låt: Surprise Surprise. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=ZGbNq_flErA

Spotifylänk:  Billy Talent – Dead Silence

Donkeyboy - Silver Moon

Det norska popbandet Donkeyboy slog igenom 2009 med sitt debutalbum Caught in the Life som spelats i mina hörlurar mången gånger under åren, så glad blev jag när de släppte det nya albumetSilver Moon i år.  Det som Donkeyboy återigen är kungar på är härliga elektroniska melodier med låtar som "City Boy" eller "Drive" som får mig att röra mig i datorstolen. Den trevliga sången som kommer från Cato Sundberg är också mycket speciell med en mjuk stämma tillsammans med en alltid närvarande pålagd basslinga. Donkeyboy gör musik som på få sekunder gör mig glad och kan ändra ett trist humör till det motsatta. De lyckas verkligen med det igen med albumet Silver Moon och många gånger ännu bättre än debutalbumet.

Bästa låt: Drive. Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=tqzSbdwJkY8

Spotifylänk: Donkeyboy – Silver Moon

Det var årets lista! Hoppas att ni som läst hittar något till ert tycke som ni inte hört tidigare även om listan är enormt lång. Blir bara glad om jag får mer folk att lyssna på det jag gillar! Nu ser jag fram emot det kommande året, 2013, då Johnossi, IAMX och många fler släpper nya album. Under 2013 hoppas jag också att jag kommer kunna se många av de band/artister som jag tipsat om här live, då livekonserter kan göra så mycket för ett album.

Vi ses nästa år! 

En liten återkomst?

Senast jag skrev ett inlägg på min blogg iår var i Maj. Det var ett inlägg där jag gjorde reklam för mitt elektroniska projekt Pyramidic(som är döende, men det kanske går att ge det hjärt & lungräddning).

Det blev inte så mycket respons.

En annan anledning till att jag mer eller mindre slutat med bloggen är att jag skrivit på Spelnyheterna.se under året, vilket har tagit mycket av min skrivande tid. Av min tid på sidan har jag lärt mig väldigt mycket om journalistiskt skrivande och även utvecklat mitt skrivande en hel del. Det är jag mycket tacksam för, och jag ser verkligen fram emot framtiden för sidan.

På Spelnyheterna får jag dock inte utrymme att skriva om vad som helst eller hur som helst så jag börjar känna att det är dags att komma tillbaka.

I början av året skrev jag en bloggtext där jag skrev och tipsade subjektivt om de album under år 2011 som jag tyckte var bäst. De jag lyssnade mest på, de som betytt mest och de som helt enkelt var bäst enligt mig.

I år tänkte jag att det ska bli samma grej igen. Samma koncept där jag helt enkelt skriver om de bästa albumen, utan någon numrerad eller listad ordning utan bara i sig. Antingen kommer listan nån gång mot slutet av året eller i början av nästa. Det är inte säkert att det här betyder att bloggen kommer tillbaka på riktigt, men den här listan kommer i vilket fall som helst.

Så se fram emot det.

Ett litet elektroniskt projekt: Pyramidic

I några månader nu har jag pillat lite med elektronisk musikprojekt kallat Pyramidic på min lilla bärbara dator och blivit riktigt nöjd med två låtprojekt som fortfarande är under arbete. Under en tid har jag funderat på att ladda upp dessa ofärdiga låtar på Soundcloud.com för att visa lite vad jag gjort, men det har inte blivit av förrän nu. Under en tid nu har jag inte heller pillat med låtarna men jag tror att inspirationen börjar komma tillbaka!



Dessa låtar kan du lyssna på här!
http://soundcloud.com/pyramidic/pyramidic-i-saw-everything
http://soundcloud.com/pyramidic/pyramidic-03-51-original-work

Maskoten(eller vad man ska kalla det?) är min idé som jag kom på tidigt under arbetet med låtarna, men bilden är gjord av ingen mindre än Erik Malm. Gå in på hans blogg och kika på sköna monster!

http://hullingen.blogspot.se/

Recension på Spelnyheterna.se

För några dagar sen så kom jag i kontakt med den växande spelsidan spelnyheterna.se och skickade in en ansökan om att bli skribent. Det sidan gör mest just nu är att länka nyheter från andra sidor, men de ämnar att växa och bli mer en sida som faktiskt skriver egna nyheter, artiklar och recensioner i en större grad. Jag länkade min blogg och skickade med min b-uppsats som referenser. Efter ett tag låg mailet där i min mailbox, att jag hade fått "jobbet"!
Min första uppgift blev att skriva en presentationstext om mig själv, vilket var lite roligt då jag skulle skriva om mig själv i tredjepersonsperspektiv.
Men för någon dag sen så fick jag uppgift att spela spelet Fez och sedan recensera det, och här är recensionen:

http://www.spelnyheterna.se/Nyhet/578/Recension-Fez

Jag är väldigt peppad inför min kommande tid på spelnyheterna.se och det kan nog verkligen vara en bra startpunkt på något större.

Flow, Flower och Journey

Här i dagarna släppte spelföretaget Thatgamecompany det efterlängtade Journey till Playstation 3. Tidigare har de släppt de lite konstnärliga mer upplevelsebyggda spelen Flow och Flower. Innan släppet av Journey har man inte riktigt förstått eller vetat vad det verkligen är för spel, så allt för hypad har man inte kunnat vara. Jag har absolut varit peppad på det men inte extremt.
Men nu när Journey nyligen släpptes så tänkte jag att jag borde spela de två andra spelen innan för att få en bild av vilka Thatgamecompany faktiskt är och så att jag vet ungefär vad jag kunde förvänta mig av spelet. Så, det började med att jag skaffade Flower.

Flower
Utgivningsår: 2009
Konsol: Playstation 3
Flower är ett väldigt svårt spel att förklara på rak arm, men jag ska försöka. Om man ska ta hjälp av wikipedia så menar de att spelets genre är "poetic adventure". I spelet styr du inte någon karaktär på det sätt som i de flesta andra vanliga traditionella spel som finns på marknaden, utan du styr vinden förflyttar blomblad. "Ska det vara kul?!", undrar du förstås som vanligtvis spelar det senaste Call of Duty och skriker svordomar genom ditt headset till främlingar. Med detta sagt så menar jag att Flower inte är för vem som helst, utan du ska gärna vara öppen för något nytt, en ny konstnärlig upplevelse du troligen inte stött på tidigare, åtminstone inte i spelmediet.

I Flower styr du som sagt vinden som för med sig blomblad genom ett vackert landskap. I början av spelet ser du en blomma i en kruka på ett fönsterbräde för att sedan med hjälp av Ps3-kontrollens rörelsekänslighet knuffa iväg ett blomblad ut genom det öppna fönstret som vetter ut mot en storstadsdjungel. När spelet väl börjar på riktigt så ser du ett blomblad i närbild omringat av en vacker äng, och ditt uppdrag är att blåsa runt det här blombladet och närma sig blommar för att släppa lös fler och fler blomblad för att till slut göra en lång vacker slingrande orm av dem som flyter i luften genom det vackra landskapet. Spelet är uppbyggt i kapitel i form av blommor på fönsterbrädet som alla har olika teman såsom mörker, elektricitet, stad och helt enkelt landskap. Det är svårt att inte verka pretentiös när man beskriver Flower, just på grund av att spelet just är det. Som du hittills förstått så är det inget vanligt spel som du sätter dig och slöspelar en vanlig söndagseftermiddag då du vill underhållas av häftiga vapen eller en intressant och regelrätt berättelse, utan mer en konstnärlig upplevelse som du streckspelar igenom(spelet är runt 1 till 1 och en halv timme långt). Egentligen skulle man kunna beskriva spelet som skapligt variationslöst, just på grund av att man bara blåser runt blomblad hela tiden, men variationen på kapitlen och deras teman gör att det blir en resa som faktiskt engagerar och intresserar. Musiken i spelet är något som verkligen bidrar till denna mysiga och avslappnande resa. Avslappnande är också ett ord som beskriver spelet väldigt bra. När jag spelade igenom spelet var jag nästan helt inne i spelet och bara njöt av det. Så om du är sugen på ett mysigt spel som du klarar av på cirka en timme för en billig penning på 45 kr så ska du sätta dig i soffan direkt och göra den transaktionen!




Flow
Utgivningsår: 2007
Konsol: Playstation 3
Efter att ha gett sig på Flower blev jag genast sugen på att spelat något mer av Thatgamecompany, så då gav jag mig på deras första spel kallat Flow. Flow började som ett gratis flashspel på internet men gjordes senare till Playstation 3(vilket jag spelade) och Playstation Portable. Efter att ha spelat det vackra blomspelet så var förväntningarna på det här väldigt höga, men de förverkligades inte riktigt. Flow känns mycket mer som ett tidigt experiment för att se vad man kan uttrycka med spelmediet än vad Flower var, som visserligen också känns väldigt experimentellt, men det känns också mer som en faktisk berättelse som man engagerar sig i. Om du spelat Will Wrights(mannen bakom The Sims) spel Spore från 2008 så känner du direkt igen dig vid det här spelet, då det påminner extremt mycket om den första fasen i det spelet. I spelet är du någon sorts stiliserad organism som flyter kring i vatten och även här styr du med rörelsekänsligheten i kontrollen. Ditt uppdrag är att äta små pluppar som kommer ifrån andra organismer, större som mindre. Under tiden som du äter blir du större och större och till slut så utvecklas du till en bättre organism lik sådana som du tidigare varit försvarslös mot. Det finns faktiskt inte mycket mer att säga om spelet, mer än att kontrollen är otroligt bångstyrig och att det lätt blir tjatigt. Till skillnad från Flower som till en början kan verka tjatigt men faktiskt är varierat med hjälp av olika saker, så är Flow samma sak hela tiden bara att du ändrar utseende, men det är ändå samma sak du gör hela tiden. När jag spelade väntade jag mest på att det skulle ta slut.
Flow var helt enkelt en besvikelse, men det ska kanske inte heller ses som ett försök till ett vackert mästerverk utan mer som ett skapligt intressant experiment som man kan pröva om man känner för det.

Journey
Utgivningsår: 2012
Konsol: Playstation 3
Till sist gav jag mig an det aktuella Journey bara dagar efter att jag spelat företagets två tidigare spel. Journey hyllas redan som ett fantastiskt spel som uttrycker både känslor och en konstnärlig vibb, och jag kan inte annat än hålla med den stora massans hurrarop. I spelet är du en namnlös kåpklädd varelse som vandrar genom ett stort ökenlandskap. Ditt mål syns i fjärran, ett stort majestätiskt berg som det lyser ett stort vitt ljus ifrån. Journey är absolut deras mest traditionella spel då du faktiskt styr en karaktär, dessutom med de vanliga styrspakarna istället för den rörelsekänslighet. Men detta betyder inte att det inte är ett minst lika vackert och originellt spel som Flower. Även detta spel kan verka variationslöst om du bara beskådar bilder eller hör talas om det. "Gå igenom en öken? Det har jag redan gjort med Nathan Drake i Uncharted 3, och där fick man ju skjuta också!" tänker du när du läst min beskrivning, men det är mer än bara öken. Du får besöka olika tempel och varierade ökenlandskap, men också annat som jag inte tänker avslöja.
Något som gör Journey till något alldeles extra är att det också är ett multiplayer spel för två spelare. Skillnaden är dock att din andra spelare inte sitter bredvid dig i soffan eller är en vän på din vänlista på PSN, utan när som helst under äventyrets gång så kan du stöta på en annan spelare som också spelare spelet samtidigt som dig. Detta skapar en känsla av att du möter en främling som du måste samarbeta med för att klara dig, och ju mer och mer ni spelar så börjar ni bry er om varandra. Du kan heller inte prata med varandra via headset eller textmeddelanden, utan din ända form av kommunikation är små meningslösa läten din karaktär kan framstöta.
Mer om Journey vill jag inte avslöja, då det är ett spel som verkligen skall upplevas utan att veta allt för mycket om spelet. Denna upplevelse är ett spel jag skulle vilja att de flesta någon gång prövar på, även om du spelar väldigt mycket spel eller nästan aldrig har tagit i en spelkontroll. Spelet bevisar verkligen att spelmediet är en uttrycksform som kan uttrycka på originella och tidigare oupptäckta vis. Spelet tar bara någon timme att spela igenom och jag rekommenderar att spela det i en sittning(eller rättare sagt, du kommer VILJA göra det!) och det kostar kring 100 kr på Playstation Store.

Så sätt fart!

Vänta tills det har mörknat, vira in dig i en filt, värm en kopp te och förberedd dig på något alldeles extra!

Konsertåret 2012

Konserter är något av det bästa jag vet här på denna jord. Det finns få saker som slår känslan när man står framför en scen inför en spelning med ett band som man gillar väldigt mycket, när de börjar spela den första låten. Scenen vaknar till liv och likaså åskådarna.

2012 kommer bli ett fantastiskt konsertår. Kanske det bästa. 2011 var visserligen inte fy skam med ett besök på Peace and Love där jag såg akter som 30 Seconds to Mars, Håkan Hellström och inte minst Deadmau5, kanske den bästa spelningen jag varit på. Året avslutades med ett besök i huvudstaden med dubstep med Koan Sound, Flux Pavillion och mästaren Skrillex. Men 2012 har stark potential.


Det började med Score: Tv-spelskonsert i Sundsvall 10/2, vilket var en orkesterföreställning med musik från olika klassiska tv-spel såsom Sonic the Hedgehog, Final Fantasy IX och Commodore 64. Jag hade aldrig tidigare varit på en orkesterkonsert så när de väl satte igång så häpnade jag rätt rejält. Det var ett sådant otroligt tryck i musiken som jag knappt varit med om tidigare. Det bästa var när de spelade en svit från Final Fantasy IX, mitt kanske absoluta favoritspel genom tiderna. Rysningar genom kroppen. Avslutet med låtar från Super Mario Galaxy var inte helt fel det heller.


Sedan blev det Rammstein 17/2 på Globen i huvudstaden Stockholm. Rammstein är ett band jag ganska länge har lyssnat på, men jag har aldrig varit något riktigt stort fan. Det är något som jag tror kan ändras nu efter att ha sett dem. Rammstein hade en otrolig show på alla plan. Det hela började med att en flera meter lång stålbro med industriella och steampunkiga-drag sänks ner från taket framför scenen som bandet sedan stämningsfullt går upp för. Sen all eld! Man har väl hört tidigare att Rammstein använder mycket eld i sina shower, men det var mycket mer originellt än vad jag trodde. Brinnande vingar, missiler, brinnande pilbåge och eldkastarmasker är bara några av sakerna de gjorde med elementet. Detta tillsammans med enorma industriella spotlights och stora skitiga fläktar hängandes från taket gjorde det till en grym scenshow. Även bandet själva bidrog med detta. Till låten Mein Teil som handlar om ett kanibalistfall från Tyskland så kom sångaren Till Lindemann ut med kockkläder och blodiga knivar. På scenen stod en stor gryta som keyboardisten placerades i. Till gick och hämtade en eldkastare och började koka honom! Helt galet! Sen att musiken spelades felfritt och fantastiskt gjorde saken inte sämre. Spelade in en hel del så filmer kan nog komma ut på youtube senare.
Som förband var det svenska bandet Deathstars, som jag diggar riktigt mycket pågrund av den ständiga mäktiga basrösten och deras lite fiktivnazistiska/ryska stil. De var även de riktigt grymma men när väl Rammstein drog igång så glömde man nästan bort att de hade spelat.

Sen i Mars, nämligen 29e blir det till att besöka huvudstaden igen för att avnjuta en av mina favoriter, iallafall min svenska favorit: Markus Krunegård. Detta blir tredje gången jag ser honom live(plus att jag såg Serenades i sommras), och det med glädje. Dagen innan konserten så släpps hans nya album Mänsklig Värme, som jag verkligen hoppas på. Den släppte singeln, Everybody Hurts levererar verkligen så jag tror absolut att det kan bli ett grymt album. Ska bli spännande att se han igen och se om han blivit ännu bättre live än tidigare. Något att se fram emot!

I april blir det In Flames, ett band som jag verkligen gillat i många år. Denna konsert blir här i Gävle så det blir ingen resa för detta. In Flames har jag sett en gång tidigare. I idre, på dagen uppe på ett fjäll, med dåligt ljud, failande teknik och allmänt ganska trist, så det ska bli kul att se dem i en lokal. Maxim, där de ska spela, har jag tidigare sett The Ark vilket var mycket grymt så jag tror att det här kan bli fantastiskt bra. På Maxim kommer bandet väldigt nära publiken så det är ett plus.

Sist men inte minst blir det min älskade Deadmau5(läs det inte som DeadmauFEM eller DeadmauFIVE, då dör du!) i Stockholm, den kanadensiske DJn! Såg som tidigare nämnt Deadmau5 på Peace and Love 2012, vilket var en otrolig upplevelse som hittills inte har blivit slagen i konsertväg. När jag fick reda på att han kommer till Sverige iår så kunde jag inte sluta le och bestämde mig för att köpa biljett direkt när de släpptes, för jag kan verkligen inte missa detta. Han har även utökat sin show sen sist, så det blir inte samma sak igen. Dessutom så spelar han på en större arena denna gång så det här kan bli enormt! Längtar!

Det tar inte slut här! I sommar blir det till att besöka Peace and Love i Borlänge för ett tredje år för att avnjuta konserter med Lars Winnerbäck, Skrillex, Dada Life och Melissa Horn. 2012 kommer iallafall i konsertväg bli ett fantastiskt år! På återseende!

SCORE, Tv- och dataspelsmusik live

Igårkväll var jag på SCORE TV-spelsmusik på Tonhallen i Sundsvall med två sköna killar. Har länge velat gå på en sådan här orkesterkonsert med tv-spelsmusik som Play! eller de Final Fantasy-konserter som varit i landet de senaste åren, så nu tog jag chansen!

Eftersom jag aldrig har varit och sett en orkester tidigare så hade jag inga förväntningar utan trodde helt enkelt bara att det skulle vara riktigt grymt. Det var mer än grymt. Det var en otroligt mäktig känsla i rummet hela tiden och jag rös mer än vad jag gjort under någon konsert tidigare. Vet inte om jag fått så mycket känslor av en livespelning heller tidigare. Det bästa var när de spelade några låtar från Final Fantasy IX, mitt absoluta favoritspel! Då drog det på smilbandet och rös till i kroppen en hel del kan jag säga. Det var inte helt fel med några avslutande Zelda-låtar och till sist Super Mario Galaxy som levererade helt otroligt. Konserten hölls av Orvar Säfström som om jag inte minns fel var med i programmet Kontroll på SVT för flera år sedan. Han hade riktigt grymt mellansnack mellan varje låt och berättade lite om spelet, kompositören och låten inför varje framträdande. Finns egentligen inget jag kan klaga på, förutom att de inte spelade alla de låtar som jag hade önskat från vissa spel, men det gör inget.
Detta fick mig verkligen sugen på att gå på fler liknande evenemang då det har var en kväll som inte går att glömma.

Tack för idag!

Krunegård är tillbaka!

Markus Krunegård.

Kanske min absoluta favoritartist därute, åtminstone är han en av de bästa när det gäller smarta texter är relaterbara och som känns långt in.

År 2008 kom han med sitt briljanta debutalbum som soloartist, Markusevangeliet, med fantastiska låtar som Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, Den som dör får se och den självklara Jag är en vampyr(förknippa den för i helvete inte med Twilight-serien..).
Året därpå släppte han två nya album samma datum, nämligen Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Fastän han släppte två album samtidigt så lyckades båda två leverera massor av härliga låtar.

Ett favoritcitat från låten Lev som en gris, dö som en hund är:

Andra behöver sova en natt, för oss räcker det lätt med en kvart.
Andra behöver fylla på igen, vi kör på som om inget har hänt.

På något sätt relaterar jag till den textraden på något vis...

Förra året gjorde Markus en liten sidogrej, nämligen bandprojektet Serenades tillsammans med Adam Olenius från Shout Out Louds(som jag tidigare nämnt på min blogg). Serenades gjorde en fantastisk platta enligt mig, men det kändes inte riktigt som det rätta. Jag började sakna den riktige Krunegård, han med de sköna svenska texterna som betyder något. När han höll på med Serenades som mest så trodde jag att det var slut på Krunegårdsolot, men jag hade fel.

Häromdan släppte han den nya låten Everybody Hurts som jag de senaste månaderna har sett fram emot riktigt mycket, och jag är inte besviken. Låten blandar influenser från Serenades, soloprojektet och känns även lite Laakso(Markus tidigare band).


Spotifylänk: http://open.spotify.com/track/1TuNtgEfmtOrbsEpScR831

28/3 släpper han sitt nya album Mänsklig Värme som jag hoppas kommer bli ännu bättre än de tidigare albumen. Ser verkligen fram emot albumet och ser nästan ännu mer fram emot när jag ska se honom live 29/3 i Stockholm.

Jag lärde mig att änglar bara finns i snö

Ingen mindre än The Toxic Avenger

Del 1 av 4 i serien "The Toxic Avenger och hans äventyr"

Jag hade under en period ett event en gång i veckan kallat "B-filmskväll" där ett gäng knäppa människor samlades hemma hos mig i min lägenhet för att i fyra timmar titta på två riktigt värdelösa skräp b-filmer. Många klassiska b-filmer har betats av som Troll 2, The Robot Monster, Shark Attack 3 och Plan 9 from outer Space. Men en filmserie som verkligen har etsats fast i min hjärn bark är The Toxic Avenger.

The Toxic Avenger är en b-film från 1984 regisserad av Lloyd Kaufman från företaget Troma. Det intressanta med just Troma är att de är ett filmföretag som helt och fullt satsar på att göra riktigt skräpiga b-filmer med allt vad det betyder. Toxic Avenger är nog det mest kända de har släppt, och inte utan anledning skulle jag säga. Det finns fyra filmer i serien, vilka jag kommer gå igenom i senare blogginlägg. Nu sätter vi igång!
Toxic Avenger handlar om den nördige och utanför nörden Melvin som jobbar som städare på ett badhus. Melvin blir hela tiden trakasserad på badhuset och blir en dag lurad av hela badhuset att ta på sig en ballerinaklänning så ska han få ligga med en riktigt bimbo, men ute i badhuslokalen väntar alla besökare och skrattar åt honom. Detta leder till att han faller ner för ett fönster, där det utanför råkar stå en lastbil fullproppad med tunnor med radioaktivt avfall(grönt så klart!). Den livrädde Melvin springer hem till mamma och förvandlas till ett "hideously deformed creature of superhuman size and strenght, med sönderbränd ballerinakjol och kladdig mopp i högsta hugg. Han blir The Toxic Avenger! Och han vill hämnas de som gjort honom ont och stoppa all ondska och korruption i staden Tromaville!


Toxic Avenger är vad jag skulle kalla den ultimata b-filmen. Fantastiskt dåliga men åh så charmiga effekter tillsammans med en hel del gore och störtskön dum humor. Det är en så otroligt smaklös film samtidigt som man bara sitter och ler konstant åt alla dumheter. Många b-filmer kan absolut vara roliga i stunder pågrund av alla missar och fula scener, men de flesta lider av symptomet att till största del vara sömndrivande tråkiga. Det är inte fallet med den här filmen, kanske pågrund av att Troma gör riktigt dåliga och smaklösa filmer med flit. Toxic Avenger kan visserligen vara lite seg i små stunder och lite sådär facepalmframbringande, men inte i lika stor grad som många andra b-filmer jag sett(jag tittar på dig Shark rosso nell'oceano/Monster Shark!).
Min absoluta favoritscen i filmen som också är väldigt bra illustrerande över vad The Toxic Avenger är för en film är en scen där han stoppar ett rån på en snabbmatsrestaurang. Till en början är det en ganska vanlig dåligt regisserad närstridsfight, men när han tar det till köket startar kaoset. Toxie doppar en snubbes händer i fritösen, krossar en killes ansikte i en glassmaskin och använder sig av massor med redskap från ett snabbmatsrestaurang. Många liknande scener återfinns genom seriens gång, men det här är den absolut bästa.

Den makalösa scenen om du vill ha ett litet smakprov...

Manuset är också något som bidrar till kackigheten i filmen. Skådespelarna känns ibland valda bara för att de är så fruktansvärt dåliga och iq-befriade, och de levererar det dåliga manuset uselt. De bästa är ändå att Toxic Avengers röst är pålagd i efterhand, med en röst som låter som vilken vanlig klassisk actionhjälte som helst. Han blir visserligen vanskapt efter olyckan, men han får absolut en bästa röst.

Är du en filmtittare som uppskattar b-filmer och inte ännu har kommit i kontakt med The Toxic Avenger och hans äventyr så ska du inte göra något annat än att direkt få tag i filmen och sätta dig ner med ett gäng likasinnade och bara njuta av det som presenteras framför dina ögon.

Det gångna årets bästa album

Min vän Calle Krantz(vars blogg du kan finna här) listade nyligen i sin blogg sina bästa album från 2011, vilket gjorde mig väldigt inspirerad att göra något liknande. Mitt 2011 har visserligen varit ganska fyllt med elektronisk musik som house, electro och dubstep, så listan innehåller därmed mest sådant, men även annat bra har dykt upp under året. Så denna gång återbesöker jag musikens värld och lämnar filmen för en stund.

Calles bästa album 2011, länk till Spotify för Calles albumlista

Min lista är inte numrerad i någon nummerordning utan jag listar helt enkelt bara de bästa albumen 2011, enligt mig. Here we go!

År 2011:s bästa album:

Skrillex - Bangarang Ep

Skrillex blev otroligt stor inom dubstepscenen förra året med först sin Ep My name is Skrillex och sedan den redan moderna klassikern Scary Monsters and Nice Sprites som innehöll fantastiska låtar som Kill Everybody och den senare tillagda singeln First of the Year - Equinox. Skrillex är en artist som jag lyssnat på väldigt mycket under året(och hunnit med att se live!) och då speciellt nämnda album, men eftersom det släpptes 2010 så platsar det inte på listan. Dock släppte han en EP vid namn Bangarang Ep dagen innan julafton med sju låtar. Bangarang är visserligen inte alls ett lika stort mästerverk som det tidigare albumet och det är inte riktigt samma hårda och jag får absolut inte den där känslan av perfektion när jag lyssna på låtarna, men det är absolut ett album att lyssna på om man gillar genren. Ett album som jag garanterat kommer diskhodansa till mycket 2012!

Bästa låt: The Devil's Den (länk)
Spotifylänk: Skrillex – Bangarang EP

Håkan Hellström - 2 steg från Paradise

Ja, Håkan Hellström kan inte sjunga och låter som en kråka. Men bra sångröst är inte alltid det viktiga i musik.
När det gäller Hellström så handlar det om de härliga musikaliska melodierna tillsammans med de talande texterna, och 2 steg från Paradise är inget undantag från den formeln. Med låtar som River en vacker dröm, Shelley, Vid protesfabrikens stängsel rycker han tag i många hörn av känslospektrumet med glädje, sorg och kärlek på båda sidorna av myntet. Tycker även att nästan alla spår är värda att lyssna på, alla har sin lilla fina berättelse och känsla.
År 2011 blev också året då jag fick se Håkan live för första gången, som den sista spelningen på Peace & Love-festivalen på den största scenen. Blåsinstrument, sprudlande känslor,

Bästa låt: Shelley
Spotifylänk:Håkan Hellström – 2 steg från paradise

In Flames - Sounds of a Playground Fading

In Flames är ett band som länge funnits vid min sida. In Flames är för de som inte vet ett melodiskt death metal-band från Göteborg som är stora över hela världen och har haft många hits genom åren. Sounds of a playground fading är inget Clayman(2000), Come Clarity(2006) eller ens A sense of purpose(2008) men det är absolut en nämnvärd platta från året. Soundet från det senaste albumet är kvar fast inte riktigt lika poppigt, eller vad man ska säga. Jag är ett sådant där In Flames-fan som gillar de väldigt melodiska låtarna med refränger som fastnar. Denna skiva har visserligen flera låtar som är på det viset men det är inte riktigt lika pang på som det tidigare albumet. Sounds of a playground fading är dock musikaliskt ett otroligt härligt band med sköna riff, gitarrplink och som vanligt en härlig rispig röst från Anders Fridén.

Bästa låt: The Puzzle
Spotifylänk:In Flames – Sounds Of A Playground Fading

Justice - Audio, Video, Disco

Den franska electroduon Justice debuterade med sitt fantastiska album A Cross the Universe 2008. Justice må vara ganska lika Daft Punk ljudmässigt och känns lite som deras efterträdare(de är två och de är franska också), men Justice har ändå ett eget sound som står på egna ben. Med 2011:s album Audio, Video, Disco är detta än mer markant och albumet är fullt med härliga låtar. Det är också en sån där platta som är en mycket bra uppbyggnad med låtarna, att de ligger på rätt plats på skivan. Ingen kan väl ha undgått låten Civilization med dess starka refräng?
Audio, Video, Disco har inte alls lika samma genomgående kristna tema som deras debutalbum(även om de fortfarande har ett stort kors som logga), vilket är najs så att de inte fastnar på samma spår(inget ont mot det kristna temat iofs!).

Bästa låt: On'n'On
Spotifylänk: Justice – Audio, Video, Disco.

Veronica Maggio - Satan i Gatan

Ingen kan väl ha undgått att ha hört Jag kommer under 2011. Nu kan man ju säga vad man vill om just den låten, men albumet Satan i Gatan är ett otroligt bra och kompakt litet popalbum. Veronica är inte längre under regi av sitt ex Oskar Linnros utan har hjälp av andra men också skrivit mycket själv. Här yr känslorna verkligen åt höger och vänster och jag tolkar albumet på många sätt som att det handlar om hennes förhållande med Linnros med låtar som Satan i Gatan med textrader som: "Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort. Du får passa dig som satan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort" eller låten Alla mina låtar. Maggio är otroligt bra på att skriva texter som berör, mycket på grund av hennes känslofyllda röst som höjer låtarna väldigt mycket. Veronica, du har gjort det igen!

Bästa låt: Mitt hjärta blöder
Spotifylänk:Veronica Maggio – Satan i gatan

Kill the Noise - Kill kill kill
Kill the Noise är ett ganska nytt ansikte i dubstepgenren och detta är deras första riktiga fullängdsalbum. Dubstep är verkligen vad som är på tapeten just nu, så jag tycker att mycket låter väldigt likadant och inte sticker ut från mängden, men denna platta är något alldeles extra. Otroligt tunga låtar med fantastiska bassdrops och sköna dubstepmelodier som verkligen inte bara är massa oljud som många kan tycka om genren. Kill Kill Kill är verkligen en av de bäst producerade albumen i genren jag hört, då ljudet känns väldigt tungt men samtidigt rent, inte någon överdriven bas som tar över här inte. Så om du vill höra något riktigt röjvänligt så ska du kika upp detta album!

Bästa låt: Deal with it
Spotifylänk: Kill The Noise – Kill Kill Kill

Serenades - Criminal Heaven
Det här är ett album som jag tidigare nämnt i min blogg, men det är absolut en skiva som är värd en plats på den här listan. Serenades består av Markus Krunegård(en av mina husgudar, känd från Laakso och sin solokarriär) och Adam Olenius från Shout Out Louds. Tillsammans har de skapat något väldigt härligt och mysigt vid namn Criminal Heaven, ett album med drag från den amerikanska västkusten och även från de bådas andra musik. Det är även massor med stråkar, körer och tunga trummor som verkligen gör att man spritter till i kroppen. Serenades släppte tidigare en Ep med några av låtarna från albumet, men jag såg dem live redan i sommras innan de hade släppt det. Redan då fastnade jag för de osläppta låtarna och när den väl kom blev jag inte besviken. De har även lyckats med bedriften att göra en riktigt bra jullåt vid namn Come Home som spelades en hel del i mina öron kring jul. En av 2011:s absolut mest lyssnade album från min sida.

Bästa låt: Come Home
Spotifylänk: Serenades – Criminal Heaven

Kapten Röd - Fläcken som aldrig går bort
Det här albumet betyder sommaren för mig. Kapten Röds tidigare album har jag lyssnat en hel del på sen det kom ut, men nu i somras såg jag honom på Peace & Love-festivalen i Borlänge vilket var en mycket glad och härlig reggiekonsert. På konserten spelade han massor av låtar från den nya skivan som precis hade släppts(under festivalen), så det var kul att få höra dem live första gången. Här är verkligen en skiva där han har lyckats överträffa sin debut med fantastiska och dansvänliga gungiga reggielåtar som samtidigt berättar något väldigt viktigt många gånger. En textrad från låten Ju mer dom spottar som fastnat är: "Gå med dom som vill dig väl även om dina fickor är tomma. Glöm dom som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjommar. Ju mer dom spottar på mig desto snabbare kommer jag blomma". Ett otroligt inspirerande album!

Bästa låt: In kommer ting
Spotifylänk:Kapten Röd – Fläcken Som Aldrig Går Bort

Bon Iver - Bon Iver
Bon Iver är inget jag lyssnat på innan det här albumet men det här är deras andra skiva. Och vilken fantastisk skiva! Till att börja med har låtarna namn på olika platser, som Perth, Michicant eller Holocene, vilket kan ses lite pretentiöst men enligt mig så är det ett fantastiskt grepp. Plattans väldigt nedstämda och lugnande sound följer med hela vägen och verkligen drar in en i någon sorts trans. Otroligt härlig sång med galet bra instrumentspelande med härliga stråkar och otroliga plinkanden på guran. En fantastisk skiva att bara sätta igång och lyssna på liggandes på en soffa, i en säng eller varför inte på bussen och bara ta in allt som uttrycks. Bon iver är ett album som troligtvis kommer leva vidare länge till hos mig.

Bästa låt: Minnesota, WI
Spotifylänk: Bon Iver – Bon Iver

Feed Me - Feed Me's Big Adventure
Feed Me är kortfattad vad jag skulle definiera som Deadmau5 på droger. Härliga beats med galna melodislingor som får dig dansglad på nolltid är vad som står på menyn här! Med titlar som Silicone Lube, Grand Theft Ecstacy och Green Bottle så är det också svårt att hålla på smilbanden. Det tillsammans med Feed Me's härliga gröna maskot som pryder det fräcka albumomslaget. Perfekt album att ha i bakgrunden när man gör annat.

Bäst låt: Grand Theft Ecstacy
Spotifylänk: Feed Me – Feed Me's Big Adventure

IAMX - Volatile Times
Till att börja med så vill jag berätta den lite roliga berättelsen kring hur jag upptäckte IAMX. Innan jag skaffade min nya mobil, en Samsung Galaxy SII så tittade jag på lite videos om den för att se hur den var.

När personen som recenserade mobilen skulle visa hur musikprogrammet var så spelade han låten Music People av IAMX, jag gillade det och sökte direkt på Spotify. Inte varje dag man finner musik på det viset.
IAMX är ett projekt av Chris Corner, från bandet Sneaker Pimps. Resultatet skulle jag säga är något sorts mörk indierock med elektroniska inslag i med texter som många gånger handlar om sex, att sälja sig, religion och annat intressant. En väldigt trevlig skiva må jag säga!

Bästa låt: Bernadette
Spotifylänk: IAMX – Volatile Times

Det var då alla album de bästa albumen från 2011 som jag lyssnat på mest. Insåg att väldigt mycket jag lyssnat på och älskat 2011 är album från 2010 så det var mycket som inte kunde hänga med här. Det ska bli spännande att se vad 2012 har att erbjuda inom musik.

Här har jag sammanställt en Spotifylista med alla album som ingår i den här listan om du är sugen: Bästa album 2011