Final Fantasy VI

Final Fantasy VI(1994) är ett sånt där spel som länge funnits vid min sida, men som jag aldrig har spelat färdigt. Jag köpte det till Playstation när portades till konsolen, men har aldrig blivit att jag kommit särskilt långt. För några veckor sen så började jag spela spelet på Super Nintendo med inställningen att klara det, vilket jag lyckades med för nån dag sedan.

Final Fantasy VI utspelar sig i en steampunk-doftande värld där magi är en ovanlighet, och det onda imperiet lett av Emperor Gestahl med Kefka(den riktiga antagonisten) vid sin sida vill mest av allt få tag i dess kraft för att ta över världen. Spelet inleds med kanske den snyggaste inledningen i ett spel nånsin,(tryck på länken för att se det jag menar) då den unga flickan Terra som är kidnappad och tankestyrd av imperiet på grund av att hon kan magi, kämpar sig igenom det tunga snölandskapet tillsammans med två soldater för att hitta en Esper. En Esper är en mytomspunnen varelse som sägs vara grunden till all magi, och de tre är i uppdrag att undersöka en sådan i staden Narshe. När de kommer fram visar det sig att Terra är kopplad på något mystiskt vis till varelserna och hon hamnar ifrån de två andra. Den "store" skattletaren Locke råkar vara i krokarna, och lyckas rädda henne. Locke är medlem i de så kallade Returners, en motståndsgrupp som kämpar för rättvisa mot det onda imperiet. Huvudhandlingen i spelet blir alltså att Terra, Locke och de andra kämpar mot imperiet och framförallt Kefka för att bringa ordning och fred i den kaosartade världen. En aspekt som gör spelet så bra och omtyckt, speciellt hyllat för sin handling och berättande är att det finns så många och färgstarka karaktärer med komplexa och särskiljande drag från varandra. Det är mer eller mindre de många karaktärernas kamp mot sig själva eller något annat och deras relationer som driver handlingen framåt, det är dem som kommer i första hand. Alltifrån en mystisk ninja med hjärtat på rätt plats(Shadow), en kung som sörjer sin döda familj(Cyan) till en skum könslös varelse som bor nere i en masks mage(Gogo). Som jag sa så är det själva karaktärernas utveckling som driver handlingen framåt, som tex nämnda Terra som försöker finna vad och vem hon verkligen är vilket leder till många viktiga scener. Under andra halvan av spelet, då ett en viss ödesmättad händelse skett, så får man chansen att utforska världen lite hur man vill. Under den tiden så hittar man många spännande och gripande scener för varje karaktär som gör dem djupare och mer tänkvärda. Det finns undantag från det jag målar upp, som tex Mog som är en Moogle. Mog är mest tyst under hela spelet och finns mest där bara som en mysig utfyllnad. Moogles är en återkommande varelse i Final Fantasy-serien och Mog är även den enda som är en huvudkaraktär. Mog känner även en snöman i Narsches grottor som man kan hämta om man vill under andra halvan av spelet, och tillför ännu mindre än den gulliga lilla katten(eller björn?). Nämnda Shadow är inte heller den mest utvecklade karaktären, men han blir bredare i spelets senare delar. Han har ändå rollen som den tyste och mystiska karaktären som du ska undra vem han egentligen är och vad hans mål är.
Berättandet i spelet är även intressant att nämna. Det finns egentligen ingen huvudkaraktär i spelet, då de flesta får ungefär lika mycket utrymme, med undantaget att Terra, Locke och Celes får lite längre parti där de är tydliga huvudpersoner. En av mina favoritdelar i spelet är när man får dela upp sig i tre delar, på grund av att gruppen splittras. De tre scenariorna utspelar sig ungefär samtidigt, och de har samma mål, men man får välja i vilken ordning man ska spela i. Jag tror inte heller att jag spelat något annat Final Fantasy som går in på de flesta karaktärer så djupt som i det här, då jag som tidigare nämnt att det är karaktärerna som driver på handlingen. Det finns även en intressant scen då karaktären Setzer vandrar ner för en lång trappa, med svart bakgrund, och samtidigt som du springer ner så ser du små korta partier ur hans bakgrund berättas för dig. Det finns många olika exempel på komplext berättande i spelet, men det tänker jag spelaren få ta reda på själv.
Illustratören Yoshitako Amanos bilder till spelet är otroligt vackra(se första bilden) och jag tycker att karaktärerna är ganska så snyggt överförda till den pixliga grafiken i spelet. Om du skrollar ner till galleriet på den här sidan så kan du se en del av hans verk.

Striderna är i klassisk Final Fantasy-stil, alltså med systemet ATB(Active Time Battle) som är ett turordningsbaserat stridssystem med en krydda av tidspress. Enligt mig är det en mycket bra system som de på senare år med senare delar försökt göra om, till ingen lyckad effekt. Final Fantasy XII försöker vara World of Warcraft och Final Fantasy XIII är om du tittar på det för första gången väldigt tempfyllt, men blir i längden oerhört segt och upprepande. Det är även intressant hur karaktärernas egenskaper är uppbyggda. De har alla en varsin egen egenskap som tex Lockes Steal, Edgars Tools eller Cyans Swordtechniques som kan användas i strid. De är alla bra på sitt sätt och gör varenda karaktär unik i strid. Senare i spelet kan man även använda sig av Espers, som ger dig speciella egenskaper, magier och att du kan framkalla varelsen under strid.

Det klassiska stridssystemet

Musiken bidrar mycket till den spännande stämningen i striderna, både i de vanliga och bossstriderna. Fiendeutbudet är originellt och snyggt designat, men de tenderar dock att dyka upp i en annan färg och starkare senare i spelet, vilket kan vara lite tråkigt. Bossarna är dock otroligt snyggt designade och ser i vanlig Final Fantasy-anda helt vrickade ut ibland. Ett exempel är den galne bläckfisken Ultros som dyker upp många gånger under spelets gång. Det känns nästan som att han bara är där för att vara ett hinder under spelet som kommer och förstör, men han är en kul ingrediens. Bossen som är precis innan sista bossen är också intressant. Bossen är uppdelad i tre partier, och det intressant är att när du dödat en så rör sig kameran sakta uppåt för att visa nästa del av bossen. Det går knappt att beskriva hur skum denna varelse är.

Musiken i Final Fantasy VI är helt klart värd ett eget parti. Nobou Uematsu som gjorde musiken till Final Fantasy I-IX(med några låtar även i X) är min absoluta favorit av de stora spelkompositörerna, med sina invecklade och otroligt stämningsfulla låtar. De kan vara alltifrån tårframkallande till mäktiga till den grad att de nästan kan mäta sig med vissa klassiska musikstycken. Musiken går även att lyssna på även efter spelet, då de flesta låtar blir förknippade med olika mysiga, spännande eller häftiga scener. Musiken i Final Fantasy VI är mycket bra och är otroligt stark för att komma ut ur en 16-bitars konsol. Låten "Terras Theme" är kanske den mest vackra låten i spelet och är verkligen värd att lyssna på även utanför spelet.
Det finns även väldigt simpla låtar som fyller sitt syfte, som tex "Kefkas Theme", spelets huvudantagonist titelmelodi. Det är en enkel låt, men som ger känslan av ondska och galenskap. En scen som är svår att inte nämna när man pratar om Final Fantasy VI är den kända operascenen. Äventyrarna är ute efter ett luftskepp för att ta sig till en del av världen de inte kan ta sig till utan ett. De har hört rykten om att en man vid namn Setzer(en av huvudkaraktärerna) har ett, och att han tänker besöka operan för att kidnappa ledsångaren. Celes, som råkar vara mycket lik ledsångaren får ta hennes plats för att lura Setzer så att de kan få tag i luftskeppet. Så därmed måste de framföra operan för att det inte ska verka misstänkt. Det vi får se är en opera, med sång(som visserligen låtar som ett hummande) och text och otroligt vacker musik. Detta är troligtvis något som ingen hade sett tidigare i ett tv-spel, vilket gör det så fantastiskt. Om man ser på det idag så kanske man inte blir lika rörd som då, men vackert är det. Titta och lyssna på operan här!(en bit in i videon).

Final Fantasy VI är nu när jag kört det ett av de bästa spelen i serien. Min absoluta favorit är Final Fantasy IX, mitt första möte med serien som faktiskt har en del likheter med VI. En av de största sakerna som gör Final Fantasy VI till ett så bra spel i serien är att det lyckas framkalla så mycket känslor och stämningar, när det är ett Super Nintendo-spel. Det lyckas med det som många spelskapare fortfarande kämpar med, ibland med ett inte lyckad resultat, medan andra lyckas bättre. Det är även den välsvarvade helheten som bidrar. Handlingen, karaktärerna, det visuella och musiken fungerar så bra tillsammans och blir en minst sagt vacker saga. Vare sig du har spelat ett Final Fantasy tidigare eller inte, så är FFVI värt att ge sig på om man är ute efter lite mer komplexare berättande eller bara en bra handling i fin förpackning. Du kommer inte bli besviken!(iallafall inte om du gillar serien).
Om du är sugen på att spela spelet, men inte vill vara olaglig och ladda ner det till en Super Nintendo-emulator så rekommenderar jag att försöka få tag i det till Gameboy Advance. GBA-spel funkar även att spela på Nintendo DS, om du har ett sådant. Till Super Nintendo är spelet alldeles för svårt och dyrt att få tag i och du behöver en amerikansk konsol och till Playstation är det onödiga och sega laddningsskärmar som inte är med i de andra versionerna.


Bilder tagna från
http://static.tvtropes.org/pmwiki/pub/images/amano-final-fantasy-vi.jpg
finalfantasy.wikia.com
fromheroestoicons.com
uffsite.net
wikicheats