Fruktansvärda Chefer!

Jag var nyligen och såg komedifilmen Horrible Bosses på bio som är regisserad av Seth Gordon, som tex gjort den fantastiska dokumentärfilmen The King of Kong från 2007. När jag gick in i biosalongen hade jag inga förväntningar mer än att jag sett ett 7.5 betyg på IMDB, så jag blev positivt överraskad då jag inte visste något om den.

Horrible Bosses handlar om de tre vännerna Nick, Dale och Kurt som har gemensamt att de har outhärdliga chefer på ett eller annat sätt. Nick, som spelas av Jason Bateman(höger i bilden, som du känner igen om du sett den relativt okända men åh så bra tv-serien Arrested Development) jobbar i typisk kontorsmiljö med en chef som tar för sig och jäklas med Nick när han får chansen. Han lurar honom tex att dricka alkohol tidigt på morgonen och tar en promotion själv som Nick helst ville få. Denna chefen spelas av ingen mindre än Kevin Spacey som har roller i filmer som The Usual Suspects och L.A Confidential.
Dale(vänster, spelad av Charlie Day) är tandläkarassistent och har nyligen förlovat sig med sin flickvän. Hans chef, som spelas av Jennifer Aniston(som jag inte tror behöver någon presentation) är sjukt tänd på Dale och kommer med sexuella kommentarer och inviter hela tiden, vilket han tycker är mycket obehagligt. Hon hotar Dale med att säga till hans flickvän att han legat med henne om han inte ligger med henne! Huga!
Kurt(Jason Sudeikis som tydligen är med i Saturday Night Live) har till en början en fantastisk chef. En gammal man som han har en bra vänskaplig relation med. Dock har den gamla mannen en odräglig son(Colin Farrell). Kurts chef dör och Colin Farrell tar över. Helvetet bryter lös.

De tre vännerna möts och kommer skämtsamt in på att de gärna skulle vilja se sina chefer döda.
De kommer till slut på att de faktiskt ska ge det en chans och försöker ta sig in i de tre chefernas hus för att leta information. Dock skapas en del missförstånd mellan de olika cheferna så oanade händelser följer.

Horrible Bosses är ingen klockren komedi. Dock så tycker jag att det är en lagom helhärlig rulle som man kan se med ett par vänner en lördagkväll med läsk och chips equipade. Den har ett härligt tempo och många vändningar som är väldigt underhållande. Karaktärerna och också väldigt roliga, speciellt Charlie Day som verkligen spelar över med sin falsettröst och galna upptåg(en av de bästa scenerna är när han råkar tömma ur en burk med kokain och får själv i sig en hel del). Även kul att se Jason Bateman i något annat än Arrested Development. Han har visserligen även här en ganska lugn och intetsägande roll men han gör det på ett bra sätt om man säger så. Ett tips är även komedin Paul där han även har en roll. Det är även kul att se Kevin Spacey som den galne chefen han är i filmen. Han spelar även över en del och har några riktigt sköna scener.
Jag vill återigen säga att Horrible Bosses inte är någon toppfilm, utan mer en härlig film du ser for the laughs. Det är helt klart en tät komedi, men den fallnar ibland på dåliga och fåniga scener. Det är absolut en film jag rekommenderar starkt, men den är bara godkänd ändå. Den är verkligen ett tips om du känner för en härlig och lättsmält skrattfest, så se den!

Metaru Gia Soriddo!

Jag spelade och klarade äntligen den sista delen i Metal Gear Solid-serien nyligen, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, så därför skriver jag här en liten krönika(eller vad man ska kalla det) om min relation till serien och även en liten recension av nämnda nyss avklarade spel...

(Lyssna på denna under läsningen: http://www.youtube.com/watch?v=ECjDfQd8QVc)

Tv-spelsserien Metal Gear Solid kom jag först i kontakt med hemma hos någon vän för en herrans massa år sedan, då jag såg på när han spelade originalet Metal Gear Solid från 1998 till Playstation. Kompisen hade köpt det begagnat då han länge hade velat spela det. Jag tyckte att det verkade intressant och det gav mig någon speciell känsla helt klart. Det hade någon sorts stämning som jag tidigare inte hade stött på i ett tv-spel(jag spelade mest gulliga plattformsspel som Spyro the dragon, Crash Bandicoot och Croc eller japanska rollspel som Final Fantasy när jag var yngre).

Inte förrän 2004 eller 2005 kom jag i kontakt med Metal Gear Solid igen. Jag köpte Metal Gear Solid: The Twin Snakes till Nintendos konsol Gamecube, en remake av originalspelet från 1998. Många anser att The Twin Snakes är en dålig remake som fokuserar på helt fel saker från originalspelet, men det var mitt första riktiga möte med serien så för mig var det en hejdundrande spelupplevelse. Jag hade visserligen stött på spel med engagerande och välutvecklad handling tidigare, som i Final Fantasy VII eller Final Fantasy IX, men The Twin Snakes var verkligen en mindblower! Framför mig låg en avancerad och djupgående berättelse som tog upp teman som krig, kloning, döden, kärlek, existens och hjärntvättning på ett mycket moget sätt. Det var även det första spelet i min ägo med en högre åldersgräns än 11-12, så det var också en ny och spännande upplevelse med allt pangande och stora mängder blodutgjutelse. Det fanns många tillfällen då jag absolut inte ville att min mor skulle komma in i pojkrummet då jag spelade kan jag säga, som tex scenen när Ninja slaffsar sönder ett antal soldater otroligt brutalt och rött i en korridor. Metal Gear Solid blandar även suspens(med smygandet) med action på ett mycket fint sätt, vilket är genomgående i hela serien.

Några år senare skaffade jag mig Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty till Playstation 2. Kort sagt, ett av mina favoritspel. Det första spelet var självklart först och är en klassiker, men Sons of Liberty har en väldigt mycket mer intressant handling som jag verkligen fastnat för. I början av spelet är du Solid Snake som vanligt, men en händelse leder till att han tros vara död. Då får du istället ta rollen som Raiden, en ung soldat som enbart har sett strid i virtuella träningsrum.Som Raiden ska du infiltrera en oljerigg där Solid Snake sägs vara en terrorist och ha kidnappat den amerikanska presidenten. Detta tycker jag är en mycket bra strategi, att även om fansen älskar sin huvudkaraktär så byter de ut och prövar på en annan karaktär, som ger en helt annan berättelse och andra relationer. Raiden känns för mig mer som en karaktär man kan relatera till som ung man, då Snake är en äldre krigshjälte, en supermänniska helt enkelt. Raiden har relationsproblem med sitt flickvän och det är mycket känslor som flödar. Det är också en kul detalj att Konami avsiktligt visade i trailers att man faktiskt är Solid Snake i hela spelet, för att sedan lura spelarna och ge oss Raiden istället. Metal Gear Solid 2 är enligt mig ett av de bästa spel som finns, då handlingen är så komplex så att man knappt förstår allt den första gången. Det kan ju låta ganska jobbigt, men jag gillar när man handlingen i spel blir en utmaning i sig. Jag spelade spelet i samband med att det tredje spelet var på gång.

Med Metal Gear Solid 3: Snake Eater(som kom 2005 i Europa) gjorde de en liknande kampanj till att börja med som med Sons of Liberty. När de första trailerna kom för Snake Eater så trodde jag att huvudkaraktären var Solid Snake som gjorde ett uppdrag i djungeln. När det började komma trailers med undertext så började man förstå att nej, man är inte alls Solid Snake utan man är Big Boss, en karaktär som är en genomgående aspekt genom serien. Handlingen går ut på att Naked Snake(Big Boss) blir ivägskickad till Sovjet där han ska infiltrera en bas och stoppa den onde Volgin från att bygga en farlig stridsmaskin. Volgin är även allierad med din gamle mentor, The Boss och hennes enhet Cobra. Spelet utspelar sig dessutom under kalla kriget. Snake Eater försöker även göra något nytt än de tidigare spelen då du dels måste äta och dels plåstra om dig själv under spelets gång. En väldigt minnesvärd scen(av många!) är när man klättrar upp för en väldigt lång stege i ett schakt så börjar man högre och högre höra låten "Snake Eater"( http://www.youtube.com/watch?v=9aHQnDTd1y4 lyssna här! Troligtvis en vink till James Bond-filmerna) som är gjord till spelet utan någon musik utan man hör bara sången. Ett väldigt stämningsfullt tillfälle som kontrast mot ett i övrigt fartfyllt spel. Trean är på många sätt det bästa spelet i serien. Spelmässigt är det väldigt bra, då jag tycker att djungeln är mer intressant än bara stela korridorer som i de andra spelen. Dock tycker jag att läke- och ätsystemet kan bli riktigt jobbigt ibland, men det är absolut en intressant aspekt av spelet. Handlingen är intressant men det är lite som med Star Wars Episode 1-3, att de avmystifierar Big Boss precis som med Darth Vader. Big Boss var tidigare en skurk som man fått möta i de tidigaste spelen till konsolen MSX för att senare vara en sorts ikon för Solid-spelen. Fyran går också in en hel del på Big Boss, men där är det mer som en avslutande del för att knyta ihop alla säckar.

Det har även kommit några spel till Playstation Portable(PSP) som Metal Gear Acid 1 och 2, Metal Gear Solid: Portable Ops och Peace Walker(de två sistnämnda bygger vidare på berättelsen kring Big Boss). I år kommer även en HD-samling(en växande trend) med Metal Gear Solid 2, Snake Eater och Peace Walker till Xbox 360 och Playstation 3. Även fast jag har både 2an och 3an så kommer jag köpa det ändå, bara för att jag diggar spelen så pass mycket och för att jag inte spelat Peace Walker tidigare.

Så nu till det ganska nyligen genomspelade Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Jag har egentligen varit supertaggad på att spela spelet sen det var utannonserat, men då jag inte har haft en Playstation 3 förrän nyligen så har det inte varit aktuellt. Har i flera år hoppats på att spelet skulle släppas på Xbox 360, vilket troligtvis aldrig kommer bli en verklighet, så det fick till slut bli en PS3(av många andra anledningar också).
Nu när jag äntligen spelat det så kan jag bara påstå att många förväntningar är uppfyllda, medan andra inte är det. Handlings- och narrativmässigt så blev jag många gånger häpen av alla typiska vändningar och over the top-sekvenser. Som jag tidigare nämnde så lyckas de verkligen knyta ihop säcken på ett ypperligt vis och verkligen avsluta en lång berättelse på ett värdigt sätt. Känns inte som att en femte del är nödvändig längre, åtminstone inte som handlar om Solid Snake. Metal Gear-spelen är verkligen kända för att ha långa mellansekvenser, vilket många tycker är en dålig sak som inte alls utnyttjar spelmediets narrativa möjligheter. 4an bryter inte särskilt hårt mot trenden då det mesta berättas långt och överdrivet många gånger. Dock tycker jag att det är rättfärdigat med det då Hideo Kojima har en så pass intressant berättelse att berätta, så jag tycker nästan bara att mellansekvenserna är någon sorts belöning för det man har lyckats åstadkommit. I Metal Gear-serien så är halva grejen nästan att får reda på mer av handlingen och all mystik kring saker och ting. Dock gillade jag inte alla händelser i spelet och jag hade hoppats på lite andra saker än vad jag fick, vilket visserligen är bra då jag istället blev överraskad av händelser istället för att få det jag förväntade mig. Serien är också väldigt duktig på att använda sig av meta(som med Psycho Mantis läsande av ditt minneskort i det första spelet eller att en kod finns på baksidan av omslaget) vilket fyran också fortsätter med på fina sätt(dock inget jag avslöjar.
Spelmässigt sätt är Metal Gear Solid 4 många trappsteg över de tidigare spelen. Borta är de låsta kamerorna(som de visserligen tog bort i Snake Eater Subsistence), och välkommen axelvy. De flesta tredjepersonsspelen i våra dagar använder sig av denna axelvy när man skjuter och siktar vilket jag tycker är riktigt bra, så det är absolut inget dåligt att även Metal Gear följer med trenden. Det är otroligt smidigt att röra Snake och det är sällan som man sliter sitt hår på grund av kontrollen. Grafiken i spelet är kanske det snyggaste jag någonsin sett, då det är en vacker kombination av grafiskt imponerande och makalös Metal Gear-estetik. Karaktärernas ansikten är otroligt snyggt animerade. Tror inte jag sett snyggare(tycker att det är snyggare än L.A Noire´s ansiktsanimationer, som var ett av spelets stora försäljningsargument).
Jag är verkligen nöjd med spelet och kommer förhoppningsvis spela om det många gånger dels för att det är ett så roligt spel och för att få ta del av handlingen igen. Fast om du är sugen på spelet men inte har spelat de tidigare spelen så avråder jag dig. Metal Gear Solid 4 lever mer eller mindre på referenser till de tidigare spelen med hjälp av karaktärer, platser, händelser och annat så det finns en stor chans att du inte kommer hänga med i svängarna om du börjar med det fjärde spelet. Få hellre tag i det första spelet till Playstation(går att köpa på PSN för runt 90 kr) eller till Gamecube för att sedan ta dig igenom serien.

Som slutord vill jag bara hylla Hideo Kojima och hans fantastiska spelserie Metal Gear som i många år har överträffat mina förväntningar av vad ett spel kan berätta. Visserligen förs handlingen framåt genom mellansekvenser istället för ingame som i tex Half Life 2 som många gånger hyllas som ett narrativt mästerverk, men jag tycker att greppet som Metal Gear har absolut fungerar i sin kontext. Metal Gear har alltid handlat om att ge en stor berättelse med många detaljer.

Denna text är till er andra som också älskar Metal Gear, men även till de som är intresserade av spelen.

Halo: ODST - Noirrymdaction

Halo-serien av Bungie har inte alla gånger varit min kopp te, men jag har helt klart spelat och uppskattat flera av spelen i serien genom åren. Halo: Combat Evolved, First-Person-Shooter-spelet som till en början var ett release-spel till Microsofts Xbox-konsol kom även till PC och det spelade jag flitigt. Master Chiefs kamp mot de onda Covenant-utomjordingarna var kanske inte helt unik eller nyskapande, men det hade något speciellt som utmärkte sig från mängden av shooters.

Efter Halo's succé gjordes det såklart uppföljare. När Xbox 360 kom ut var det dags för den tredje delen, Halo 3, som skulle avsluta serien. Spelets ledord var "Finish the Fight" och allt tydde på att det var slutet för Halo-serien. Men som med allt som tjänar pengar är det lönt att göra mer av det goda. Bungie skrev på ett kontrakt på att göra 2 Halo-spel till innan de skulle få hoppa av Microsoft och bli självständiga.

Det första av dessa 2 spel är Halo 3: ODST. Halo 3: ODST känns som det mest förbisedda Halo-spelet då det mest ses som en expansion till Halo 3. Det har till och med Halo 3 i titeln för sjutton! ODST utspelar sig dock inte under kampanjen i det tredje spelet som man kan tro, utan under händelserna i det andra spelet, Halo 2. I spelet följer du en grupp ODST(Orbital Drop Shock Troopers) som skyddar den afrikanska staden New Mombasa från ett Covenant-anfall som sker under Halo 2. Du är alltså inte supersoldaten Master Chief som i de andra spelen utan mer vanliga soldater.

Ingen skymt av denna rustningskille alltså..

När soldaterna släpps mot ytan så kraschlandar gruppen på olika platser av staden, och du får börja som "Rookie" som vaknar upp under natten efter fallet. Som "Rookie" går du runt i staden och försöker ta reda på vad som hänt med resten av gruppen. När du stöter på vissa föremål i staden(tex ett gevär eller en övervakningskamera) så hoppar spelet tillbaka några timmar i handlingen och du får följa de olika soldaterna i gruppen efter fallet. Detta tycker jag är ett mycket intressant berättargrepp som de gjort mycket bra då man precis som "Rookie" blir nyfiken på vad allt ska leda till. Detta grepp ger också möjlighet att hoppa mellan olika intressanta actionmoment på ett smidigt sätt utan transportsträckor(dock kan "Rookies" delar ibland kännas som ett jobbigt mellanrum mellan de mer intensiva scenerna med de andra soldaterna).


Halo 3: ODST lånar grafikmotorn helt från föregångaren(Halo 3) men gör samtidigt något nytt och unikt. Halo 3: ODST är ett mer mörkt och stämningsfullt spel under många bitar än de tidigare spelen. När man är "Rookie" är det som sagt natt, vilket ger en mycket tät stämning när du går runt i bland de mörka och förstörda gatorna och skjuter Covenanter till lugn och mysig musik. Flashback-scenerna är inte lika Noir-aktiga som nattscenerna men även de har ett annat fokus än de tidigare spelen. Man är som sagt inte supersoldaten Master Chief utan lite mer svaga och taktiska soldater. Till skillnad från de tidigare spelen så fungerar inte livsystemet så att man regenererar liv efter en stund utan ODST kör med ett lite mer klassiskt system med health packs. Detta ger en helt annan dynamik i spelsättet. Du har även möjlighet att slå på någon sorts mörkersyn som även markerar tydligt vart fienderna är placerade.
Musiken är också ganska annorlunda från de tidigare Halo-spelen. Martin O'Donnells musik har alltid varit fantastisk i Halo-serien med sina pampiga stråkar och körer, men i ODST tenderar musiken att vara lite lugnare. När man går runt som "Rookie" i den mörka natten så är det ibland extremt lugna och ambienta låtar, som kontrast mot actionmomenten vilket ger ett litet annat resultat.

Lyssna på ett exempel på detta:
http://www.youtube.com/watch?v=Kw2sz-tqegU&feature=related
Martin O'Donnell – Difference For Darkness Spotify

Den här musiken gav mig verkligen rysningar ibland och det är absolut den som höjer spelet väldigt mycket. Musiken bidrar otroligt mycket till helhetsbetyget.

Jag har som sagt aldrig varit något hardcore Halo-fan. Jag har bara klarat det första och det tredje spelet(I en genomspelning Co-op) tidigare och jag har heller inte spelat Halo Reach. Jag kan verkligen förstå varför Halo är så populärt och jag uppskattar som sagt spelen väldigt mycket. Efter att ha spelat ODST så måste jag nog säga att jag tycker det är det bästa i serien. Som sagt så är spelet nog det mest förbisedda i serien, men jag tycker att det förtjänar mer beröm. Man skulle visserligen kunna säga att det bara är mer av Halo 3, men jag tycker att stämningen och fokuset är så pass annorlunda så att det ska ses som en stand alone-del i serien. Jag tyckte att ODST var en så pass bra helhetsupplevelse med varierande moment, fantastiskt stämningsfull musik och annorlunda berättelse så att jag faktiskt kan säga att det är det bästa i serien. Det är i vilket fall det som jag har haft mest kul med.

Så är du inte ett fan av Halo tidigare så tycker jag att du ska ge det en chans. Halo Combat Evolved kan jag tycka är en aning föråldrat, men det kommer snart en HD-remake av spelet till Xbox 360. Annars tycker jag faktiskt att man kan börja med ODST, eftersom det inte följer Master Chiefs resa, så du behöver inte ha lika mycket bakgrundsinformation för att förstå handlingen. Om du gillar Halo och inte har spelat ODST så tycker jag att du ska tänka om och leta upp det i en begagnathylla och sätta dig ner och ge det en rejäl chans.

Halo utan Master Chief är också Halo.