Dags för del tre av min lista över de bästa albumen som släppts under år
2013. Det är alltså ingen topplista utan mer bara ett uppradande av de
albumen som jag tyckt varit riktigt bra under året, med en motivering
eller anekdot kring varför.
Efter varje motivering länkar jag till den
bästa låten samt hela albumen på Spotify.
Här är en spotifylista med den bästa låten från varje album. Listan uppdateras för varje del i listan som publiceras.
Årets blandband 2013
Del 1:
http://kvalsternackan.blogspot.se/2013/11/arets-album-2013-del-1.html
Del 2:
http://kvalsternackan.blogspot.se/2013/11/arets-album-2013-del-2.html
Anamanaguchi - Endless Fantasy
De New York-baserade Anamanaguchi är bland annat upphovsmännen till musiken i spelet
Scott Pilgrim vs. The World: The Video Game och har släppt mycket bitpop genom åren. Jag beskriver oftast deras musik som "rädda världen musik".
Med den kickstartade plattan
Endless Fantasy har de verkligen skapat ett lyckopiller fylld av härliga bitpopmelodier som får mig att fantisera om rymdresor och drakar. Med sina 22 spår(några är mellanspel) är det ett fulltankat album som du inte får missa om du på något vis gillar klassisk spelmusik eller bitpop.
Bästa låt: Japan Air. Anamanaguchi – Japan Air
Spotifylänk: Anamanaguchi – Endless Fantasy
Paramore - Paramore
Bandets fjärde album är kanske inte lika bra som de två föregående, men det levererar en hel drös med svängiga poprockiga låtar med råtuffa Hayley Williams i spetsen ändå. För mig är Paramore ganska nostalgiskt, då det var ett av de där banden som jag lyssnade på intensivt under gymnasietiden då det var den här typen av musik som gällde. De är kanske inte några proletärer på att skriva djuplodande texter, men vill man ha trevlig och lättsmält rock är det hit man ska gå. Hayley Williams har dessutom en väldigt egen röst som känns kaxig och nära på samma gång som hon har tagit till sin spets med detta album.
Bästa låt: Still into you. Paramore – Still Into You
Spotifylänk: Paramore – Paramore
The Strokes - Comedown Machine
När jag såg The Strokes på Peace & Love-festivalen 2012 var de sena och ryktade höga. Inte nog med det, så var jag själv ganska rejält berusad. Även om jag inte haft någon fantastisk liveupplevelse med bandet så är de sköna. Det ska sägas att
Comedown Machine inte är ett av deras bästa alster. Det innehåller heller inte några självklara låtar som
Last Nite,
Someday eller
Reptillia. Trots det tycker jag att det är ett album som är värt att nämna, eftersom det helt enkelt är en stadig The Strokes-platta med låtar som låter som de ska. Man hade kunnat önska sig lite mer, men med The Strokes är jag faktiskt nöjd med en helt vanlig skiva som inte gör något speciellt.
Bästa låt: One Way Trigger. The Strokes – One Way Trigger
Spotifylänk: The Strokes – Comedown Machine
Oskar Linnros - Klappar och Slag
Den ena halvan av rapduon Snooks debutalbum lyssnade jag utan tvekan sönder. Det var ett sånt där album som jag kunde lyssna på hur många gånger som helst utan att tröttna på. Så
Klappar och Slag tävlar verkligen mot sin föregångare. Även om jag inte har en lika personlig relation till albumet så känns låtarna mer välpolerade. Oskar har lärt sig att vända och vrida på orden mer samtidigt som det är en bättre producerad platta i allmänhet. Inledningsspåret
Kan jag få ett vittne? är ett oerhört starkt startskott som sätter standarden för resten av skivan. Gillade du den föregående är det bara att ge den här en chans, eller om du helt enkelt gillar musik på svenska.
Bästa låt: Det är inte synd om dig. Oskar Linnros – Det är inte synd om dig
Spotifylänk: Oskar Linnros – Klappar och slag
HIM är utan någon som helst eftertanke det band som jag lyssnat mest på under åren. Under ett år på gymnasiet var det bara de som gällde. De har fått hänga med mig helt enkelt.
De senaste albumen som släppts har inte utvecklat konceptet nämnvärt utan har spelat vidare i samma hjulspår, och
Tears on Tape är inget undantag. När det gäller HIM får de gärna låta som de alltid gjort, bara Ville Vallo fortsätter använda sin vemodiga röst tillsammans med de domedagsluktande gitarrerna. Trots att han sjunger ordet "love" 264 ggr under albumets gång(som vanligt) så finns det någon härlig uppriktighet i de tydliga poetiska texterna.
Bästa låt: Love without tears. HIM – Love Without Tears
Spotifylänk: HIM – Tears On Tape
