Flow, Flower och Journey

Här i dagarna släppte spelföretaget Thatgamecompany det efterlängtade Journey till Playstation 3. Tidigare har de släppt de lite konstnärliga mer upplevelsebyggda spelen Flow och Flower. Innan släppet av Journey har man inte riktigt förstått eller vetat vad det verkligen är för spel, så allt för hypad har man inte kunnat vara. Jag har absolut varit peppad på det men inte extremt.
Men nu när Journey nyligen släpptes så tänkte jag att jag borde spela de två andra spelen innan för att få en bild av vilka Thatgamecompany faktiskt är och så att jag vet ungefär vad jag kunde förvänta mig av spelet. Så, det började med att jag skaffade Flower.

Flower
Utgivningsår: 2009
Konsol: Playstation 3
Flower är ett väldigt svårt spel att förklara på rak arm, men jag ska försöka. Om man ska ta hjälp av wikipedia så menar de att spelets genre är "poetic adventure". I spelet styr du inte någon karaktär på det sätt som i de flesta andra vanliga traditionella spel som finns på marknaden, utan du styr vinden förflyttar blomblad. "Ska det vara kul?!", undrar du förstås som vanligtvis spelar det senaste Call of Duty och skriker svordomar genom ditt headset till främlingar. Med detta sagt så menar jag att Flower inte är för vem som helst, utan du ska gärna vara öppen för något nytt, en ny konstnärlig upplevelse du troligen inte stött på tidigare, åtminstone inte i spelmediet.

I Flower styr du som sagt vinden som för med sig blomblad genom ett vackert landskap. I början av spelet ser du en blomma i en kruka på ett fönsterbräde för att sedan med hjälp av Ps3-kontrollens rörelsekänslighet knuffa iväg ett blomblad ut genom det öppna fönstret som vetter ut mot en storstadsdjungel. När spelet väl börjar på riktigt så ser du ett blomblad i närbild omringat av en vacker äng, och ditt uppdrag är att blåsa runt det här blombladet och närma sig blommar för att släppa lös fler och fler blomblad för att till slut göra en lång vacker slingrande orm av dem som flyter i luften genom det vackra landskapet. Spelet är uppbyggt i kapitel i form av blommor på fönsterbrädet som alla har olika teman såsom mörker, elektricitet, stad och helt enkelt landskap. Det är svårt att inte verka pretentiös när man beskriver Flower, just på grund av att spelet just är det. Som du hittills förstått så är det inget vanligt spel som du sätter dig och slöspelar en vanlig söndagseftermiddag då du vill underhållas av häftiga vapen eller en intressant och regelrätt berättelse, utan mer en konstnärlig upplevelse som du streckspelar igenom(spelet är runt 1 till 1 och en halv timme långt). Egentligen skulle man kunna beskriva spelet som skapligt variationslöst, just på grund av att man bara blåser runt blomblad hela tiden, men variationen på kapitlen och deras teman gör att det blir en resa som faktiskt engagerar och intresserar. Musiken i spelet är något som verkligen bidrar till denna mysiga och avslappnande resa. Avslappnande är också ett ord som beskriver spelet väldigt bra. När jag spelade igenom spelet var jag nästan helt inne i spelet och bara njöt av det. Så om du är sugen på ett mysigt spel som du klarar av på cirka en timme för en billig penning på 45 kr så ska du sätta dig i soffan direkt och göra den transaktionen!




Flow
Utgivningsår: 2007
Konsol: Playstation 3
Efter att ha gett sig på Flower blev jag genast sugen på att spelat något mer av Thatgamecompany, så då gav jag mig på deras första spel kallat Flow. Flow började som ett gratis flashspel på internet men gjordes senare till Playstation 3(vilket jag spelade) och Playstation Portable. Efter att ha spelat det vackra blomspelet så var förväntningarna på det här väldigt höga, men de förverkligades inte riktigt. Flow känns mycket mer som ett tidigt experiment för att se vad man kan uttrycka med spelmediet än vad Flower var, som visserligen också känns väldigt experimentellt, men det känns också mer som en faktisk berättelse som man engagerar sig i. Om du spelat Will Wrights(mannen bakom The Sims) spel Spore från 2008 så känner du direkt igen dig vid det här spelet, då det påminner extremt mycket om den första fasen i det spelet. I spelet är du någon sorts stiliserad organism som flyter kring i vatten och även här styr du med rörelsekänsligheten i kontrollen. Ditt uppdrag är att äta små pluppar som kommer ifrån andra organismer, större som mindre. Under tiden som du äter blir du större och större och till slut så utvecklas du till en bättre organism lik sådana som du tidigare varit försvarslös mot. Det finns faktiskt inte mycket mer att säga om spelet, mer än att kontrollen är otroligt bångstyrig och att det lätt blir tjatigt. Till skillnad från Flower som till en början kan verka tjatigt men faktiskt är varierat med hjälp av olika saker, så är Flow samma sak hela tiden bara att du ändrar utseende, men det är ändå samma sak du gör hela tiden. När jag spelade väntade jag mest på att det skulle ta slut.
Flow var helt enkelt en besvikelse, men det ska kanske inte heller ses som ett försök till ett vackert mästerverk utan mer som ett skapligt intressant experiment som man kan pröva om man känner för det.

Journey
Utgivningsår: 2012
Konsol: Playstation 3
Till sist gav jag mig an det aktuella Journey bara dagar efter att jag spelat företagets två tidigare spel. Journey hyllas redan som ett fantastiskt spel som uttrycker både känslor och en konstnärlig vibb, och jag kan inte annat än hålla med den stora massans hurrarop. I spelet är du en namnlös kåpklädd varelse som vandrar genom ett stort ökenlandskap. Ditt mål syns i fjärran, ett stort majestätiskt berg som det lyser ett stort vitt ljus ifrån. Journey är absolut deras mest traditionella spel då du faktiskt styr en karaktär, dessutom med de vanliga styrspakarna istället för den rörelsekänslighet. Men detta betyder inte att det inte är ett minst lika vackert och originellt spel som Flower. Även detta spel kan verka variationslöst om du bara beskådar bilder eller hör talas om det. "Gå igenom en öken? Det har jag redan gjort med Nathan Drake i Uncharted 3, och där fick man ju skjuta också!" tänker du när du läst min beskrivning, men det är mer än bara öken. Du får besöka olika tempel och varierade ökenlandskap, men också annat som jag inte tänker avslöja.
Något som gör Journey till något alldeles extra är att det också är ett multiplayer spel för två spelare. Skillnaden är dock att din andra spelare inte sitter bredvid dig i soffan eller är en vän på din vänlista på PSN, utan när som helst under äventyrets gång så kan du stöta på en annan spelare som också spelare spelet samtidigt som dig. Detta skapar en känsla av att du möter en främling som du måste samarbeta med för att klara dig, och ju mer och mer ni spelar så börjar ni bry er om varandra. Du kan heller inte prata med varandra via headset eller textmeddelanden, utan din ända form av kommunikation är små meningslösa läten din karaktär kan framstöta.
Mer om Journey vill jag inte avslöja, då det är ett spel som verkligen skall upplevas utan att veta allt för mycket om spelet. Denna upplevelse är ett spel jag skulle vilja att de flesta någon gång prövar på, även om du spelar väldigt mycket spel eller nästan aldrig har tagit i en spelkontroll. Spelet bevisar verkligen att spelmediet är en uttrycksform som kan uttrycka på originella och tidigare oupptäckta vis. Spelet tar bara någon timme att spela igenom och jag rekommenderar att spela det i en sittning(eller rättare sagt, du kommer VILJA göra det!) och det kostar kring 100 kr på Playstation Store.

Så sätt fart!

Vänta tills det har mörknat, vira in dig i en filt, värm en kopp te och förberedd dig på något alldeles extra!